Konsten att vara människa

författarscen Barbro Lindgren Kontext, Luleå Någon påstod att Barbro Lindgrens texter är en blandning av psalm och skräckroman. För både barn och vuxna. Det är inte så dumt formulerat, även om skräcken är av stillsammare sort ? nästan vardaglig och på ett sätt som känns riktigt bekant. Själv säger hon att hon skriver enkelt, både för barn och för vuxna. Att hon inte vill krångla till det, att hon inte ens kan så svåra ord att det skulle kunna bli krångligt. Och nog skriver hon enkelt, i meningen tydligt och begripligt. Men i allt detta enkla ryms en hel värld av det riktigt svåra i att vara en människa, oavsett om man är barn eller vuxen. För hur förklarar man annars att skrattet och gråten samsas så väl kring hennes texter? Författarscenen Kontext i Luleå avslutade i går kväll sin höstsäsong med ett besök av Barbro Lindgren, som inte gärna ställer sig på en scen. Hon, som så tydligt talar direkt med sina läsare i sina böcker, berättar att hon inte är så förtjust i att tala. Hon lyssnar hellre, går i skogen och säger sig vara en ganska ensam människa, som trivs utmärkt med tillvaron på Öland där hon numera bor med sina katter, en hund, några höns, ankor och påfåglar. Mest känd är hon för sina barnböcker ? just nu Augustnominerad för Dollans dagis utgiven på det egna förlaget Eriksson och Lindgren och aktuell med filmversionen av klassikern Loranga, Masarin och Dartanjang ? men genom åren har det också blivit många diktsamlingar, vistexter och böcker med korta prosatexter för vuxna. I våras kom samlingsvolymen Längst inne i mitt huvud med hennes dikter, visor och prosastycken. Det är ur den hon läser på Kontext. Titeldikten är hämtad ur samlingen Gröngölingen från 1974 och tonsatt av Georg Riedel. Fortfarande känner hon sig som en femåring, men med mer pengar, berättar hon för Kontexts Kerstin Wixe. Och hennes minne tycks starkt.  ? Ja, men jag minns nog de tidiga åren bäst. Jag började teckna och skriva redan som mycket liten och därför har jag kanske bevarat mycket av det där tidiga minnet, säger Barbro Lindgren, som beskriver åren innan skolstarten som en fri tid.  ? Jag var ett nyfiket och fritt barn och kunde upptäcka världen på egen hand. Min mamma var inte särskilt orolig av sig. Hemma hos farfar och farmor i Torsby gick hon bakvägen in till slaktaren och butiker. Pratade lugnande med de dödsförskräckta kalvarna, lärde sig att rensa strömming, njöt av alla sakerna i farfars bosättningsaffär ? ?himmelriket på jorden?. Meningen var att hon skulle bli konstnär, hon gick både konstfack och konstakademien innan hon bestämde sig för orden. De var krångligare, tog längre tid att få till och fortfarande är sporren att skriva bättre, att utveckla skrivandet. I bästa fall kan en dikt bli fulländad och några är hon riktigt nöjd med. Och hennes filosofi när det gäller barnböcker är att de måste vara ännu bättre för vuxna. På frågan om man kan säga att hon lägger ett absurt raster över det hon skriver svarar Barbro Lindgren med ett leende:  ? Ja, så är väl livet på en pinne.

Konsten att vara människa

På tisdagskvällen avslutade författarscenen Kontext sin höstsäsong med ett besök av Barbror Lindgren. Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg var där.