Skrakfamiljen simmar förbi och visar möjligen ett visst intresse, mest kanske för att det skramlar så förbannat i slänten ner mot viken. De senaste dagarna har jag stått där och bökat med fyllhammare, spett och spade. Den här platsen innehåller lika många stenar som himlen har stjärnor. Det ger mig en ödmjuk inställning till arbetet.
Här härskar tålamodet. Det gäller att vänta ut rätt tillfälle. Andas ut, sätta sig och resonera lugnt med stenbumlingarna. Återigen minns jag vikten av att inte förhäva sig. Säkert därför vi är så stillsamma och jordnära. Våra kroppar minns hur det gick till att odla upp landet. Inte för att jag själv var med, men jag har väl hört farfar berätta.
Ja, ja, det är lätt att bli lite svulstig när man sitter och samtalar med stenar.
I själva verket bryr sig skrakfamiljen mest om att det är lugnt och stilla i viken. Den där galningen som bökar med stenarna är bara ett irritationsmoment. Det som blir kvar är vattnet och stenarna.