Konsten att ta risker
När jag rör vid din panna, öppna dina ögon. Fast på engelska - When I touch your forehead, open your eyes. Poetiskt så det förslår. Men också en väldigt praktisk fras som i olika varianter används vid hypnosterapi.
FRÅN MEXICO. Konstnären Pablo Sigg är en av 29 konstnärer från hela världen som bjudits in för deltagande i Luleå Art Biennal, som det officiella namnet för sommarens biennal lyder. Foto: LINDA WIKSTRÖM
Foto: Linda Wikström
Nyheten för i år är att Konstbiennalens deltagare, som tidigare valts ut av en jury, i år har utsetts av en utställningsansvarig, en curator som det kallas på nutida konstspråk. Och det är inte vem som helst som valts ut till uppdraget - Jan-Erik Lundström är chef för en av de mest intressanta arenorna för internationell samtidskonst i Sverige, Bildmuseet i Umeå. Dessutom har Lundström digra meriter från arbete med en rad biennaler i andra länder. Det är också Jan-Erik Lundström som bestämt temat för året - "risk". Att ta risker kan innebära både framgångar och misslyckanden, men genom historien vet vi att även misstag kan föra mänskligheten vidare, resonerar Lundström i den programförklaring som de sökande konstnärerna haft att förhålla sig till. Man hade naturligtvis kunnat tänka sig att Jan-Erik Lundström på egen hand bjudit in ett 30-tal konstnärer, den gängse modellen i biennalsammanhang. Men Lundström ansåg att Luleå Art Biennials - som det officiella namnet lyder - unika sätt att arbeta utifrån ansökningar var något att hålla fast vid. Hypnotiserad konstpublik
I år kom det in mellan 400 och 500 ansökningar, vilket var rekord. När jag räknar får jag ihop 24 verk, de flesta skapas direkt på plats av 29 konstnärer. Konstnärer som kommer till Luleå från olika hörn i världen - Sydamerika, USA, Ryssland, Turkiet och Europa. En knapp vecka har de nu på sig innan invigningen och i Konsthallen och på Norrbottens museum, där även parken tas i anspråk, pågår arbetet för fullt. - Jag har klivit upp och ner på stegar för att måla väggar i flera dagar, så snacka om att jag har ett varierande arbete, säger konstintendenten Eva Gun Jensen i färd med att färdigställa Pablo Siggs vita kub i det inre av Konsthallen. Där ska hypnosterapeuten Marjette Holmvall under fredagen och måndagen ta emot intresserade för hypnos som en del i Pablo Siggs verk med den poetiska titeln som i själva verket är en replik ur filmen Exorcisten. Det okända fascinerar
- Mitt intresse för hypnos började faktiskt där, jag har jobbat med utgångspunkt i den filmen i flera tidiga verk och den där repliken uttalas av en doktor som väcker den besatta flickan efter att ha hypnotiserat henne, säger Pablo Sigg som just landat i Luleå och fått en annan film i tankarna. - När planet for in för landning och jag såg Luleå uppifrån - skogen, vattnet, alla öarna - kom jag att tänka på Werner Hertzogs Hjärta av glas, där ju faktiskt alla karaktärerna i slutet av filmen befinner sig som i trans på en ö. Och då fick jag den där bilden av hela Luleå i hypnos, säger Pablo Sigg och skrattar. Det som lockar Pablo Sigg är det okända. - Hypnos är liksom bortom det definierbara, ingen vet egentligen exakt vad det handlar om. Men någon har talat om hypnos som ett sorts skriftsystem som genererar bilder som framkallas genom kroppen. Att hypnosen skapar ett tomrum, ett hål som fylls under transen. Det är i dessa tankar mitt verk kommer in. Jag ser den här lådan som en tom box, ungefär som ett museum, som i stället för att fyllas av bilder av någon utställningsansvarig, fylls av bilder direkt från konstpubliken, som åstadkommer dem genom hypnos. Museum för fattigdom
Själv kommer Pablo Sigg att filma Marjette Holmvalls arbete med konstpubliken som en del i verket, som i sin helhet kommer att bestå av tre delar. - Det blir en upplevelse, ett event, både för den som hypnotiseras och för den som tittar på filmen som kommer att rulla på en skärm på en av väggarna. Men det blir också ett arkiv bestående av alla filmer. Just nu existerar inte mitt verk, det kommer att skapas tillsammans av alla som vill vara med, säger Pablo Sigg. Film är också något som konstnären Lucas Ospina från Bogotá i Colombia arbetat en hel del med. Men här i Luleå tänker han bygga ett museum för fattigdom. - Här ska det stå, säger Lucas Ospina, och stegar ur minnet upp ett rum format som ett C i Konsthallen. Fiktiv figur
Det är inte första gången Lucas Ospina bygger sitt Museum of poverty, som verkets titel lyder. Museet har tidigare skapats på plats i bland annat New York, Minneapolis, Köpenhamn och Bogotá och är ett försök att dokumentera västvärldens fattigdom för visning i tredje världen. Idén kommer ursprungligen ifrån den colombianske konstnären Pedro Manrique Figueroa, en föregångare inom collagekonsten. Dessutom en helt påhittad figur, skapad av Lucas Ospina. Tanken på att skapa en fiktiv figur fick han en gång under sin studietid på konsthögskolan när han ombads hålla ett föredrag om en känd konstnär som han gillade. - Jag tycker att det är svårt att tala om någon man tycker om så jag uppfann helt enkelt en. Upptäckten av den fiktive konstnären gav genast andra tankar och en stor frihet. Bilden av fattigdom, som den beskrivits av fotografer som Walker Evans och andra under depressionen på 30-talet, visades hålla för att beskriva även dagens fattigdom, oavsett var i världen Lucas Ospina visade sitt museum. Tror på möjligheterna
- Jag skapade bara en annan historia kring bilderna och det fungerade, säger Lucas Ospina, som anser att konsten har en del att lära av litteraturen. - Ta Kafka som exempel. Hans noveller kan läsas både rakt upp och ner, men också som en metafor. Men oavsett hur du läser får du ut någonting av texten. Konsten kan bli nog så mystisk, nog så metaforisk, och därför behövs det också en mycket konkret historia att hålla sig till. Jag vill följa båda vägarna samtidigt, både den konkreta och den metaforiska, tycker inte att det finns någon motsättning mellan dem. Hans verk uppfattas ofta som mycket politiska och samhällskritiska. - Självklart pekar jag ut orättvisor, inte minst i väst där vi i Colombia inte tror att det finns fattigdom. Er fattigdom tar tid att upptäcka, vår ser man direkt. Men framför allt anser jag att jag skapar en berättelse om politik. Och jag tror verkligen på konstens möjlighet att skapa förändringar.
Så jobbar vi med nyheter