Konsten att ställa frågor

Konstnären Monika Goetz från Berlin står på en stege och tvättar Norrbottens museums flaggstång med vatten och såpa. På onsdag kväll ska hon hissa sitt bidrag till Konstbiennalen i Luleå, som en liten ceremoni under vernissagen.  - Jag är så nöjd med placeringen, här vid dammen och framför museets entré. Det hela liknar ett vykort.

KAOS I ORDNINGEN. Den estländske konstnären Jaanus Samma skapar ett miniatyr-Versailles i museets park. En tuktad barockträdgård av brännässlor. Johanna Cimber är assistent.Foto: MARIANNE SÖDERBERG

KAOS I ORDNINGEN. Den estländske konstnären Jaanus Samma skapar ett miniatyr-Versailles i museets park. En tuktad barockträdgård av brännässlor. Johanna Cimber är assistent.Foto: MARIANNE SÖDERBERG

Foto:

Kultur och Nöje2009-06-16 06:00
Kanske förstärker jag den bilden genom att plantera några blåbärstuvor runt flaggstången, säger Monika Goetz och pekar på en mycket liten rabatt. Absurd flagga
För den som vuxit upp i efterkrigstidens Tyskland är det här med flaggor och
nationalsymboler långt ifrån oproblematiskt. Men när Monika Goetz under en tid bodde i New York, där hon bland annat ställt ut på MoMA och Skulpturcentret, väcktes hennes intresse. - New York-borna verkade tämligen ointresserade av flaggor. Men efter 11 september blev inställningen en
annan. Plötsligt fanns det flaggor överallt och jag tänkte att jag måste ge mig in i den där problematiken, säger Monika Goetz som kommer till Luleå med sin World Flag, i själva verket en flagga som består av världens samtliga i en och samma. Sin världsflagga har hon
tagit fram genom att kopiera flaggor från världens alla 196 erkända stater på varandra. Man kan visserligen förnimma vissa fält eller strukturer, men tillsammans bildar alla linjer och fält helt nya mönster, omöjliga att härleda till något särskilt land. - Samma sak händer med färgerna, där finns inte längre några dominerande som man kan urskilja. Eftersom flaggan på så sätt tillhör hela världen blir den också obrukbar, för att inte säga lätt absurd. En flagga är ju en symbol för ett territoriellt anspråk, genom att blanda ihop alla världens på en och samma faller ju hela tanken, säger Monika Goetz, som ofta i sina installationer gäckar betraktarens föreställningar om en plats eller ett rum
genom att manipulera ljus, använda speglar eller oväntade linjer. Leker med våra föreställningar gör också den unge estländske konstnären Jaanus Samma i museiparken där han anlägger en vacker trädgård efter fransk barockmodell. Miniatyr-Versailles
Strikta planteringar i väl avvägda mönster med perfekt ordnade gångstigar som just nu fylls med mjuk sand för tankarna till ett slags miniatyr-Versailles. Det är bara det att där finns en hake. Plantorna Jaanus Samma planterar med grova handskar är brännässlor. - Egentligen hade jag tänkt använda mig av ett ogräs vilket som helst eftersom min idé handlar om kontrasten mellan ordning och kaos. En mycket välordnad trädgård bestående av ett oönskat ogräs. Men så blev det nässlor vilket var bra eftersom de bär på en sådan kraft. Det är inte bara det att de bränns. De är också näringsrika, goda att äta och vi som har vuxit upp i kulturer med nässlor har ett mycket tydligt förhållande till dem, säger Jaanus Samma, som vårdar sina blommande nässlor med omsorg. - Jag vattnar dem varje kväll och sedan går jag omkring och rycker upp ogräs kring ogräsen, säger Jaanus Samma som redan hunnit få många tips om hur man bäst utrotar brännässlor. Vanligtvis arbetar han inte med installationer ute i naturen, men han skapar gärna verk som betraktarna kan ta del av rent fysiskt. - Jag vill bjuda in till en värld. Som här, där man kan gå runt på de små gångarna. Temat för biennalen är ju risk och här får man passa sig så att man inte bränner sig. Men den stora risken ligger väl i att ta in ett så kraftigt ogräs i en anlagd park. Det är också det min idé handlar om, jag vill skapa en bild av det kultiverade kaos som västvärlden i själva verket är. Att som konstnär själv utsätta sig för risken att ens verk går betraktarna helt förbi är något som Gabriele Edibauer från Wien arbetar med i sina tre rörliga skulpturer inne i museet. Tre inbjudande stålkonstruktioner uppställda på ett podium, försedda med tydliga knappar som signalerar interaktivitet. Självklart trycker jag, vilket får en del av konstruktionen att börja röra sig. Fram och tillbaka, en
rörelse som snart visar sig inte leder någonstans mer än just tillbaka och fram. - Vad tänker du, frågar Gabriele Edibauer, och vi för ett samtal om konstruktionen, men också om skönheten i verket. Konstakademin i Wien
I fem månader har hon studerat på Konstakademien
i Stockholm som utbytesstipendiat. Talar redan svenska, men kände att det var för tidigt att återvända hem till Wien och utbildningen på Konstakademin. Därför har hon sökt och kommit in på Mejans andra år. - Min stora fundering när det gäller konsten är vad den betyder för människor. Det finns ganska många verk som uppmanar människor att agera. Att trycka på en knapp, att göra det jag som konstnären tänkt att de ska göra, eller att göra något annat på eget bevåg. Men vad betyder det, vad får människor ut av det, av konsten? Det är frågor jag ställer mig själv och andra, säger Gabriele Edibauer. Hennes tre objekt har ingen funktion utöver det estetiska, även om man som betraktare gärna vill tro det. - Nej, de är ganska ensamma, isolerade. De samspelar inte med varandra, de utför ingenting, skapar inga egentliga ljud, är helt enkelt funktionsodugliga. Räcker det att de är vackra? Det är en fråga jag vill ställa till
publiken, säger Gabriele Edibauer.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!