Fotografierna visar en statsbegravning, eller någonting vackrare kanske? En likrad så betydande att den döde må ha varit i rikets främsta ledning. Ju längre likrad (som det gamla ordet för begravningsfölje lyder) desto storståtligare den som begrovs. Men det var mest arbetare i tåget, och åtta medlemmar av arbetarekommunen bar kistan på kyrkogården. Det var den 19 maj och 60.000 människor följde Strindberg till Norra begravningsplatsen.
Långt senare upprördes Jan Myrdal för att man inte följde Strindbergs egna order om ceremonin; inga tal, ingen sång, bara handbokens ord. Menande att makten beslagtog det som inte var deras, Branting organiserade, Nathan Söderblom skötte förrättningen.
Det är stort, inte alltid falskt att sörja sin fiende. Och de flesta som sörjde var de som stod honom nära. Strindberg sörjde Siri den dag hon dog, månaden
innan, det är inte ens självklart vem som är ens fiende. Och man tänker hur lätt det är att sörja honom, den där mannen i pälsrocken, som man aldrig träffat och känt länge, länge.
Monumentet som alltid verkar stå nedanför sin egen sockel bara för att kunna lyssna och prata med oss. Han som var ond när vi är onda, och god som vi är goda, eller åtminstone vill vara. Och som alltid formulerade det bättre.