Konsten att odla eftertanken

Nässlorna blomma inte än, men marken är vitsippsvit och påminner mig om vårvinterns sista snöis hemma vid Luleälven. Alla nyanser av blålila, grönt och brunt. En stund vill jag hinna vandra i en blekingsk bokskog innan Harry Martinsondagarna i Jämshög tar sin början. Vartannat år är de förlagda hit till diktarens hemsocken, vartannat år till någon annan plats med Harry Martinson-anknytning. Alltid i maj, kring hans födelsedag. De höga bokarna har trevande börjat veckla ut sin grönska, men ännu är löven så små att all sol bryter igenom och når marken. Här gick den föräldralöse parveln, som en dag skulle bli nobelpristagare, sin sockengång på väg mot nya gårdar. Den som bjöd minst fick honom som billigaste barnarbetare. Det rasslar i fjolårslöven, en gren dunsar mot marken, stenblocken liknar urtidsdjur under mossan. Kanske lutade han sig just mot den här gamla gärdsgården och begrundade skapelsens mysterium och sin egen ensamhet. Till aulan på Jämshögs folkhögskola har Martinsonvänner från när och fjärran kommit samman. Det nyinstiftade Martinsonpriset skall delas ut. För att få det skall man "verka för den lokala och globala miljön, arbeta aktivt för fred mellan människor, fred mellan människor och natur eller odla eftertanken och poesin som centrala livskvaliteter." Martinsonska formuleringar
Denna första gång går priset till Jan Eliasson, FN: s speciella sändebud i Darfur "för att han, i martinsonsk anda, mitt i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet." Någon menar att prissumman på 83.950 kronor borde ha använts till att rädda lite av svensk natur i stället - en äng, en skogslycka, en åkerren, en bladvassvik, en biotop för en ovanlig insekt. Men juryn talar med martinsonska formuleringar om våra överansträngda samveten och om vårt jordklots behov av strålande provokatörer och realister med fullmakt att bli trodda. Jan Eliasson, den före detta utrikesministern och USA-ambassadören, äntrar talarstolen och berättar om hur starkt Martinson tidigt träffade hans hjärta. Om Aniara som gjorde honom yr. Den profetiska klarsynen långt innan vi talade om globala kriser. I dag går det inte att göra skillnad på lokalt och globalt, vi måste ha ett förhållningssätt som accepterar att världen finns här, annars blir den ett hot. Ordet tillsammans är starkare än ordet ensam. Om Nässlorna Blomma. Det skyddslösa barnet. Delar av prissumman går till BRIS. Om Resor utan mål, Kap farväl - Martinsons stora böcker om havet. I dag har 1,2 miljarder människor inte tillgång till rent vatten. Ökenutbredningen går att följa med blotta ögat, sanden viner över gräset och steget från grässtrån som försvinner till folkmord är inte långt. Om världnomaden. Att känna igen sig i de tankarna har varit lätt. Inte minst i öknen i Darfur. De mödosamma, ofta tröstlösa försöken att få till stånd en fredsuppgörelse. När Jan Eliasson nyligen lämnade Kartum var det 48 grader varmt. Han sitter i en helikopter på väg till en av de hårdaste rebelledarna. Nedanför brända byar. En tredjedel av befolkningen i flyktingläger - tickande bomber av desperation. Han har Aniara med sig och läser i den femte sången: "Piloterna är lugnare än vi/och fatalister av ett annat slag/som bara tomma rymder kunnat fånga/ ur skenbart oföränderliga stjärnors/ hypnos på människosjälens lust för gåtor./ Och döden ingår bar helt naturligt / i deras schema som en klar konstant./Men ändå ser man nu på sjätte året/hur även de ser ner från skräckens brant". - Jag tittade extra djupt i den garvade pilotens ögon när jag klev ur helikoptern efter den färden, säger Jan Eliasson. Martinson mitt i nuet och verkligheten. Om det talar också två unga killar från en gymnasieskola i Malmö. Den ene såg Al Gores film En obekväm sanning och knyter ihop civilisationskritiken i den med Martinsons oro för vår skimrande planet. Hans uppsats utgår från Aniara-citatet "det finnes skydd mot nästan allt som är/mot eld och skador genom storm och köld/ja, räkna upp vad slag som tänkas kan/men det finns inget skydd för människan". Kände igen sig
Den andre berättar hur han i Frankrike läste Jack Kerouacs On the road och strax därefter Martinsons Vägen till Klockrike. Han kände igen sig i det rastlösa, det missnöjda, det avståndstagande. Kerouacs alter ego Sal på drift över den amerikanska kontinenten och Martinsons luffare Bolle, båda drivs de ut av sitt främlingskap i den västerländska civilisationen, på samma sätt som människor gör också i dag. Vi är några som skall färdas långa vägar för att komma hem och vi bjuds på juice och solskenskaka hos den gamla rektorsfrun Inger Paulin. Runt bordet, där tankarna på ett litterärt sällskap en gång formades och där familjen Martinson ofta var på besök sitter också diktarens båda döttrarna Harriet och Eva, med drag förunderligt påminnande om sin fars. Inger Paulin tar fram ett gammalt, väl bevarat brev med en opublicerad dikt av Harry Martinson och läser, vänd mot dem: "Vad minns ej glaset med skedens pingling
Och lyckosaften den hallonröda.
Hur fort den dog denna saligt fina
Och flickhattsstämplade ljuva sommar.

Vad barn förväxer sig, allvarskallnar
Får vaneblickar och vaneöron
Och läppar tonen från skedens pingling
I sommarkannan, i solskensglasen."

Konsten att odla eftertanken

Det nyinstiftade Martinsonpriset går till Jan Eliasson, FN: s speciella sändebud i Darfur "för att han, i martinsonsk anda, mitt i en mörk verklighet har hållit fast vid tron på fred som en ljus möjlighet."