Då och då stöter man på något som träffar en rakt i hjärtat. Det kan vara en film, en bok eller en teaterpjäs. Den här gången var det projektet Kirunatopia, en samling konstnärliga verk om kopplingarna och motsättningarna mellan staden och gruvan.
Som gammal Kirunabo får jag ofta frågan om hur flytten ska gå till, men sällan om hur det känns.
Känsla av overklighet
Jag växte upp på Järnvägsgatan i ett rött radhus som hörde till "giraffstallarna". De kallades så för att de var ovanligt höga och smala. På Järnvägsgatan skrubbade jag mina knän i asfalten när jag lärde mig cykla, där lekte jag kurragömma med grannbarnen och åkte pulka rakt ut på bilvägen.
Nu är det många år sedan jag bodde där. Men att jag inte kommer att kunna åka till min barndomsgata, stanna bilen utanför mitt gamla hem och berätta för mina framtida barnbarn om det gula huset som en gång var rött, känns overkligt.
När konstnären Lina Issa från Amsterdam kom till Kiruna första gången undrade hon var berättelserna om människorna fanns. Vad har de för relationer till, och minnen av platsen, som snart ska sväljas av gruvan?, frågade hon sig.
- Jag upplevde det som att folk var trötta på de politiska och ekonomiska diskussionerna. Att de tänkte att "de vet vad som är bäst" och "det där är något som händer längre fram", förklarar Lina Issa.
Jag förstår vad hon menar. Det finns en känsla i staden att allt har stannat upp i väntan på flytten, trots att ingen vet hur och när den blir av. "Tack och lov lever jag inte då", brukade min nu framlidna mormor säga när flytten kom på tal.
Lina Issa bestämde sig för att samla Kirunabor och tillsammans med dem bilda en kedja på det ställe där den första spricklinjen ritats ut på kartan.
I Järnvägsparken, som är belägen ovanför gruvan och järnvägen, stannade de 250 personerna upp och betraktade gruvan och den plats de stod på.
De uppmanades att dela ett minne från platsen med personen bredvid och en dragkamp utfördes som en symbol för de kamper som pågår mellan staden och gruvan, och inom människorna. Evenemanget filmades och är nu en del av utställningen I skuggan av framtiden på Bildmuseet i Umeå.
Dystopisk kortfilm
Flera av verken blickar bakåt eller undersöker samtiden för att på så sätt kommentera den ovissa framtiden.
Några uttrycker en frustration över att så lite av de pengar som bolaget LKAB får in på malmen kommer tillbaka till staden och dess invånare.
Konstnärerna har olika relationer till Kiruna men har gemensamt att de sökt bortom LKAB:s och Esranges framtidsvisioner och i stället sökt berättelserna om människorna i staden.
Precis som jag är Liselotte Wajstedt född och uppvuxen i Kiruna. Hennes föräldrar bor kvar i ett av de områden som blir först att försvinna. I en dystopisk kortfilm låter hon animerade ripor illustrera stadens själ. Det nordsamiska namnet för Kiruna är Giron och betyder ripa.
Tillsammans med filmen ställs modeller över lägenhetshus i hennes uppväxtkvarter ut. Ett av taken går att lyfta på och då ser besökaren rätt in i hennes barndomshem på Shouggatan.
- Jag ville instinktivt bevara det som kommer att försvinna och bli ett hål. I mötet med mitt förflutna, som var en jättejobbig resa, mötte jag även framtiden, säger Liselotte Wajstedt.
Utställningen Kirunatopia har vernissage på Bildmuseet i Umeå ikväll.