Konsten att erövra ett gemensamt språk

En bild betyder mer än tusen ord. Så sägs det ofta och till skillnad från mycket annat är detta en utsaga de flesta skriver under på. Ändå är det ordet som gäller för det mesta. Men vad gör vi då med alla som saknar ett gemensamt talat språk? Hur ska de kunna kommunicera med oss och med varandra, hur ska de kunna uttrycka och förmedla sina känslor, sina tankar och idéer? Det är bland annat kring dessa tankar konstnärerna Margit Schiött och Lars Lundqvist tillsammans med hälsovetaren Lena Revholm skapat projektet Skaparkraft som nu lagt det första året av tre bakom sig. Projektet vänder sig till asylsökande barn i Boden och till funktionshindrade barn i Gällivare och är något så ovanligt som en verksamhet som förenar idrott och fysiska aktiviteter med konst och uttryckande kultur. Asylsökande
Som så ofta tidigare startade allt i en diskussion över lunchen på Konstnärernas kollektivverkstad på Kronan i Luleå. - Vi kom direkt att tänka på asylsökande barn och på funktionshindrade. Båda grupperna är starkt beroende av kreativa miljöer utanför skolan, de har alla berättelser, men saknar ofta ett gemensamt språk. Genom att jobba intensivt med konst, musik, teater och dessutom koppla till idrott och rörelser skulle vi kanske kunna skapa en fungerande modell som berikar barnens tillvaro, säger Lars Lundqvist. Skaparkraft genomfördes först som försök. Därefter gick Allmänna arvsfonden, Migrationsverket, handikappidrottsrörelsen, landstinget och de berörda kommunerna in med pengar som garanterar tre års verksamhet med åtta veckolånga läger varje år. Formellt ägs projektet av Norrbottens handikapp- och idrottsförbund (NHIF). Det var naturligtvis ingen självklarhet för idrotten och konsten att slå sina påsar ihop, men det visade sig vara ett fruktbart samarbete. På lika villkor dessutom. Stora likheter
- Likheterna är många. Den fysiska uttömningen, fokuseringen, att helt gå upp i det man gör - det gäller både idrottsaktiviteter och konstnärligt skapande, säger Lars Lundqvist. För Lena Revholm, som har 25 års erfarenhet från simträning med funktionshindrade barn, blev det en upplevelse när hon fick vara med om att skapa en konstsimsföreställning. - I vattnet kan de flesta röra sig fritt. Att få uttrycka något gemensamt med de mest ljuvliga rörelser blev en stor upplevelse för oss alla den gången, säger Lena Revholm. Just den föreställningen blev en del av en helhet där "musiken" bestod av ljud som deltagarna skapat med hjälp av sina egna kroppar. Scenografi blev den film man spelat in som visade hur ljuden uppstod. Utanför bassängen reste sig det konstverk deltagarna hade gjort tillsammans - träd behängda med frysta kläder. - Vi genomför fyra läger per grupp och år och är noga med att fördela dem över årstiderna eftersom vi jobbar med landart direkt ute i naturen. Men också för att de ska få chansen att testa så många olika idrotter som möjligt. Den gången hade vi tänkt göra snöskulpturer, men det visade sig svårt med tanke på deltagarnas funktionshinder. Men alla kunde frysa in kläder, så då gjorde vi det, berättar Lars Lundqvist. Satsar på dokumentation
Fotografen Hans Granqvist följer hela projektet med sin kamera. Dokumenterar det som förhoppningsvis ska ge upphov till en pedagogisk modell som andra kan ta efter, vilket är Allmänna arvsfondens syfte med sitt engagemang. - Jag står ju lite utanför och ser mycket. Det jag fångats mest av är att alla barnen blir tagna på allvar, de blir sedda oavsett om de idrottar eller skapar andra värden. Ingenting känns omöjligt i det här projektet, säger Hans Granqvist. Kvaliteten är viktig, både när det gäller idrottsaktiviteterna och det konstnärliga skapandet. - Det finns så många urduktiga idrottsledare, det har vi verkligen insett, säger Margit Schiött. Mycket skiljer de båda ungdoms-och barngrupperna från varandra. I den funktionshindrade gruppen är mångfalden stor, både i funktionsnedsättningar och ålder. I Boden arbetar pedagogerna alltid med en klass i taget, olika varje gång. Men det finns också många likheter. En är att båda grupperna är beroende av kreativa miljöer utanför skolan. Ingen längtan till loven
- De funktionshindrade barnen längtar sällan till skolloven, de får stå utanför så mycket som är självklart för deras jämnåriga. Och de asylsökande barnen lever med sin och sina föräldrars problematik av väntan och oro, därför behöver de få göra saker tillsammans med andra, säger Lena Revholm. - För ett asylsökande barn är det inte heller självklart att sugas in i idrottsrörelsen på samma sätt som många svenska barn gör. Många får aldrig ens prova på att åka skidor, säger Lena Revholm, och drar sig till minnes den afrikanska pojke som visade sig vara en naturbegåvning när det gällde skidåkning. - Vi fick bygga ett särskilt spår för honom så att han kunde springa ut i pauserna och åka en sväng. Varje läger avslutas med en "vernissage" där barnen visar upp en del av vad de hunnit med under veckan. Berättelserna är många om fantasterier i stort och smått. Dessutom får alla barn efteråt ett bildspel av Hans Granqvists bilder. - Avslutningarna är viktiga, inte minst för föräldrar och lärare. När vi startade projektet möttes vi av en del skepsis, lärare var bland annat oroliga för att barnen skulle missa viktiga saker i den vanliga skolan. Nu hör vi inte längre några invändningar, säger Margit Schiött. Fotnot: Just nu pågår årets första Skaparläger i Boden. På fredag avslutas det hela med en öppen vernissage.

Konsten att erövra ett gemensamt språk

I Skaparkraft samarbetar kulturen och idrotten med barn och ungdomar.