Konsten att dokumentera lyriskt
Konstnären Sture Berglund från Piteå vet att tolka skärgårdslandskapets tecken. Öppnar våra ögon, berättar bortglömda historier. Får oss att se.
Det är dokumentärt, men också lyriskt. Ett dilemma ibland för en konstnär. Kanske borde han vara mer spontan, funderar han. Men det finns ju så mycket att berätta.
De kalligrafiska tecknen är i själva verket båkar, sjömärken. Giacomettiskulpturen, en nål för nättillverkning. De strama gestalterna är också de sjömärken - formgivna på 1800-talet av Gustaf von Heidenstam, pappa till Verner - rikligt förekommande på våra breddgrader. Den sjunde dyningen har Sture Berglund fångat i en stor målning. Han såg den en kväll på Stenskär.
Det bottniska landskapet är hans utgångspunkt. Natur- men också kulturlandskapet är den grund och botten hela hans konstnärsskap vilar på. Ett konstnärsskap som också fört honom in på många andra områden. Genom åren har han samarbetat med forskare, skapat konstnärlig gestaltning kring vägar och rastplatser och formgett miljöer i olika sammanhang. Alltid med platsens magi, men framförallt med sammanhanget som utgångspunkt.
Landmärke i Kalix
Så fick en liten vacker blåmussla, en rest från Litorinahavet, form i betong i rondellen vid den södra infarten till Kalix. Cirkulationsplatsen var för snäv, för osynlig och farlig, och tillsammans med landskapsarkitekten Mats Sjöberg fick Sture Berglund uppdraget att göra något åt saken.
Tanken gick direkt till mytilus edulis, blåmusslan som är så rikligt förekommande i havssanden kring Kalix och i älven som flyter i närheten. Musslorna och snäckorna fick sina former i rondellen, vars yttre liksom de svarta smidesräckena bär snäckans drag, medan dess inre bär musslans färg och form.
Därmed fick Kalix ett landmärke som låter höra talas om sig och på köpet blev "Kråkfällan" som folkhumorn genast döpte rondellen till efter "kråkorna", Nyborgsborna som ovillkorligen måste passera den för att komma in till stan, mindre farlig.
På Uddmansgatan i Piteå centrum har han påmint om landhöjningen och den tid när båtarna anlöpte hamnen i närheten. I det som skulle kunna vara en trist rastplats intill E4:an i Harrbäcken mellan Piteå och Luleå har han byggt en labyrint efter mönster från Orrskäret några kilometer därifrån och just nu arbetar han bland annat med att skapa "någon slags identitet" kring Timmerleden - den södra infarten till Piteå.
Öppnar utställning
En minst sagt tråkig vägsträcka som tar sin början i ett industrilandskap och sedan fortsätter genom stadsmiljö och vidare ut mot havet.
- Det handlar inte om att dölja utan att skapa en identitet kring vägen, säger Sture Berglund som i det här fallet använder sig av belysning, men också försöker hitta en symbol för vägen.
Men trots alla samarbetsprojekt är ändå den egna konsten utgångspunkten. I dag öppnar han en utställning på Galleri Skåda i Luleå. Där berättar Sture Berglund om tecknen i landskapet - de som vi vant oss vid, men som är på väg att försvinna.
En gång i tiden var det själva naturen som berättade om farleder och grund. Buskar, stenar och andra kännetecken användes i skärgårdsbefolkningens gemensamma berättelser som riktmärken.
Senare skapades alla sjömärken för att komma "över-ens", hitta enslinjerna, linjerna i landskapet.
- Nu behövs inte de gamla sjömärkena längre, nu när vi har GPS och fyrar. De vittrar sönder och försvinner och därmed tappar skärgården en del av sin identitet och framför allt sin karaktär, säger Sture Berglund, som givit sig själv uppdraget att dokumentera genom sin konst.
Nostalgi
- Jag låter ibland som en predikant, urskuldar han sig, men man lyssnar gärna på hans berättelser.
Som den om Båken på Peken, det stora röd-vita märket som en gång fanns till nytta för säljägarna, men som också skapade karaktär till en hel fjärd.
Eller den om labyrinterna, så rikligt förekommande i Norrbotten, men också i hela världen. I Norrbotten var funktionen att lura in oknyttet i labyrintens centrum för att sedan själv stiga ur den och ge sig ut på fiske. I Medelhavskulturen var labyrinten ursprungligen platsen för en fruktbarhetsrit.
Sture Berglund hittar ständigt nya, ser en del av stenformationerna, numera ofta övertorvade. I hans anteckningar blir de tecken, ofta överförda till teckningar i tusch och kanske så småningom ett konstverk.
Det skulle kunna bli nostalgi kring ett landskap i ständig förändring, men kanske är det hans kunnande som sätter stopp för det. Visst finns det ett slags vemod i Sture Berglunds konst, men framför allt ett klarögt seende som inspirerar. Den eviga naturen som fond för mänsklig aktivitet. Ett strävande mot en framtid, hur den än ser ut.
- Jag kommer aldrig ifrån det här lanskapet. Det fascinerar mig oavbrutet, jag undrar ständigt vad som döljer sig bakom nästa vik, längre bort längs stranden, under torven. Tecknen i landskapet berättar så mycket om människorna, om omsorg men också om skönhet. Jag vill bevara det till eftervärlden. En dag kommer ingen längre att minnas hur det en gång såg ut.
Så jobbar vi med nyheter