Konsten att bejaka varandra

Dansaren och koreografen Peter Andersson bjuder upp tonårskillar till dans.

FARTFYLLT. Peter Andersons workshop blir också en språklektion eftersom all kommunikation sker på engelska. "Det svåraste för er verkar vara att stå stilla och medvetet vid väggen", skojar han med eleverna på Norrskenets friskola. Jim Sandström gör en volt under Isak Sundboms och de andra elevernas överinseende.

FARTFYLLT. Peter Andersons workshop blir också en språklektion eftersom all kommunikation sker på engelska. "Det svåraste för er verkar vara att stå stilla och medvetet vid väggen", skojar han med eleverna på Norrskenets friskola. Jim Sandström gör en volt under Isak Sundboms och de andra elevernas överinseende.

Foto: Petra Isaksson

Kultur och Nöje2010-02-10 06:00
Han ställer inte direkt den klassiska frågan "får jag lov?" när han träder in i ett vanligt klassrum och bjuder upp pojkarna till ett möte med den moderna, uttryckande dansen. Men inte långt ifrån - vanligtvis ställer han en väldigt öppen fråga till tonårspojkarna, dansaren och koreografen Peter Anderson. Men inte just i dag. När Peter Anderson dansar tillsammans med ett tjugotal grabbar på Norrskenets friskola i Luleå har de fått anmäla sitt intresse i förväg. I Piteå däremot, där han möter killarna i Christinaskolans klasser, bjuder han själv in. - Deltagandet är alltid frivilligt, så måste det vara, säger Peter Anderson som sedan många år arbetar med att översätta beprövade teaterimprovisationsmetoder till dansområdet. Dans är tjejigt
Han arbetar lika ofta med blandade dansgrupper, även om dans med pojkar blivit lite av hans specialitet. - Där handlar det om att bryta sociala stereotyper som säger att riktiga män inte dansar modern fridans. Man blir förvånad, tror att det blivit bättre, men det finns så många fördomar, säger Peter Anderson. "Dans är tjejigt", får han ofta höra där i klassrummen. Eller "dans är bögigt". - Skulle jag bjuda in killarna till en workshop i breakdance skulle gensvaret förmodligen bli ett annat. Det anses vara en manlig dansform. När grabbarna säger att dans är tjejigt frågar jag alltid om de tycker att jag är "tjejig". Alla vet vi vilka fysiska uttrycksformer som är manliga - fotboll, kampsporter, motorsport - men dans är fortfarande inget för många män. Då brukar jag berätta att när jag växte upp trodde ingen att tjejer kunde spela fotboll heller, säger Peter Anderson, som är född och uppvuxen i London och sedan många år tillbaka bosatt på Island. Lång karriär
Dit kom han efter en karriär som dansare på olika kompanier runt omkring i Europa. Tanken var att han skulle stanna ett år, men vid det här laget har han bott på Island i tio. - Jag flyttade dit tillsammans med min sambo. Då var jag ganska trött på dansen, hade turnerat mycket, undervisat en hel del och ville göra något helt annat, vara hemma mer med mina barn. Men så blev jag inbjuden till Islands danskompani. Där hade man börjat tala om ett pedagogiskt dansprojekt i skolorna med pojkar. Peter Anderson försökte att ligga lågt, men engagemanget smög sig på och plötsligt var han den som stod där med huvudansvaret för satsningen. - Det var så roligt att se alla dessa grabbar när de vågade börja dansa. Så många dolda talanger, så mycket kreativitet, så mycket fysisk energi - många hade precis det som krävs av en dansare, berättar Peter Anderson, som genom åren lärt sig mycket om hur han ska bryta ner det inledande motståndet. För Peter Andersons ingång i arbetet med pojkarna handlar inte bara om dans i sig, utan lika mycket om att stärka självförtroenden och få ungdomarna att upptäcka sina möjligheter. - I skolan ska man sitta stilla och lyssna, vilket inte passar alla barn. Vi är alla olika, vissa av oss lär oss genom bilder, andra genom att lyssna och många genom att vara fysiska. Men ofta handlar de fysiska aktiviteterna i skolan om tävling, någon är bättre än andra. I dansen handlar det också om fysisk aktivitet, men där måste man samarbeta för att något ska uppstå, det är en stor skillnad. Därför skänker dans oss en hälsosam energi, som jag tycker att var och en ska få en möjlighet att uppleva åtminstone någon gång i sitt liv. Peter Anderson arbetar utifrån en metod han kallar "Yes, and?", utan någon antydan till den lätt ironiska släng den svenska översättningen "Ja,och?" pekar mot. Det gäller att bejaka varandras impulser och idéer, aldrig säga "No, but!" ("Nej, men!"), en metod som länge använts inom teaterimprovisation. Öppna för idéer
- Vanligtvis jagar vi efter våra idéer. Här handlar det om att vara avslappnad och lugn, följa impulser snarare än att fokusera på en enda tanke. Öppna oss för en massa idéer istället för att koncentrera oss på en enda, flyta med. När man arbetar med improvisationer kan det vara bra att ha en metod att luta sig emot, en struktur som minskar rädslan för att inte förstå. För den finns alltid, särskilt när det gäller kreativa och uttryckande konstformer, säger Peter Anderson som bland annat leder en komedidansgrupp bestående av ett 30-tal unga kvinnliga dansare som ett led i sitt utvecklingsarbete. Det är Maria Rydén på Dans i Nord som bjudit in Peter Anderson för arbetet i Norrbotten, efter att ha hört honom föreläsa i Finland. Unik kombination
- Peter leder också kurser i kreativitet och samarbeten i den akademiska världen. Han är en unik kombination av duktig dansare och pedagog på hög nivå, såna finns det inte så många av. Att vi har valt att låta honom arbeta med pojkar har inte att göra med att vi befinner oss i Norrbotten, motståndet mot dans bland killar är inte mer utbrett här än någon annanstans. Men generellt sett är det naturligtvis tråkigt att vi låter vår könstillhörighet begränsa våra valmöjligheter. Kan vi bidra med ett verktyg för att våra ungdomar ska kunna lära känna fler sidor av sig själva vill vi gärna bjuda på ett, säger Maria Rydén.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!