Konsten att behålla sin värdighet

Det går en rak linje mellan Johan Klings debutroman och filmen Darling. I båda skildrar han människor som kämpar för att behålla sin värdighet i en ytlig och framgångsfixerad omgivning. Men han vill inte kalla det för samhällskritik - snarare människokritik.- Jag har lite samma intresse som Flaubert. Han älskade ju det osympatiska och idiotiska och det tycker jag också är väldigt roligt att skildra. Det är befriande att beskriva det man ser runt omkring sig, det man tar illa vid sig av. Det är att bemäktiga sig det, ta kontroll över det.Vi sitter på ett genomdesignat innerstadskafé i Stockholm. För Johan Kling är situationen välbekant, men ändå smått ovan. Tidigare har han gjort intervjuer i egenskap av filmare, den här gången gör han debut som författare.- Jag trodde att boken skulle passera lite mer obemärkt förbi. Den är skriven för mig själv på ett helt annat sätt än när jag gör film. Det här är liksom bara jag och papperet, säger han.Refuserad
Det är inte första gången Johan Kling skriver en roman. När han var ung drömde han om att bli författare och två av hans tidigare böcker har refuserats, berättar han med det självironiska tillägget - "på goda grunder". Boken Människor helt utan betydelse började han skriva ungefär samtidigt som han jobbade med filmen Darling.- Jag var intresserad av att utforska vissa sidor av mänsklig värdighet. Man använder inte det ordet så mycket och tänker kanske inte så mycket på det. Men det är en stor del av ens självbild, att få behålla eller ha sin värdighet. Här handlar det om ett slags inre värdighet som ingen bryr sig om, eller som kanske intePrecis som Michaels Segerströms karaktär Bernhard i Darling är Magnus i Människor helt utan betydelse en sympatisk människa i en osympatisk värld. Han jobbar i tv-branschen, men ses som lite av en loser av sina mer framgångsrika kollegor och så kallade vänner. Romanen utspelas under en dag i hans liv 1998 - tolv timmar fyllda av förödmjukelser och personliga nederlag.- Sverige har förändrats så mycket under 2000-talet att jag kände att jag var tvungen att flytta tiden i boken bakåt. Det gör också att obetydligheten understryks. Det är en dag av ganska svåra motgångar, en dyster dag - men tio år senare har den tappat i betydelse. Det finns något slags sorg i det också.Sorglös
Själv verkar han nästan förvånande sorglös, så här några dagar före recensionsdagen. Men Johan Kling har lärt sig att inte bry sig för mycket om vad andra tycker och tänker.- Efter ett tag inser man att de här små grejorna man gör bara är ett litet sandkorn på en jättestor strand. När man är ung är målet att bli en ny Bergman och då ska allt vara perfekt. Sedan inser man att det inte spelar någon roll vad man gör. Bergman börjar också bli ett sandkorn, det finns folk som inte vet vem han är - och ens egna små skitgrejor har ingen betydelse, säger han och fortsätter:- Men man kan ändå ha otroliga pretentioner när man skriver. Det är en blandning mellan storhetsvansinne och någon slags insikt om ens egen betydelselöshet."Klassisk utbrändhet"
Utåt märks det inte heller att han haft det rejält motigt på sista tiden. Inspelningarna av nya filmen Puss avbröts i höstas när Johan Kling gick in i väggen. Han hade jobbat alldeles för hårt och ger sig själv diagnosen "klassisk utbrändhet".- Det yttrade sig i att jag inte kunde göra någonting alls. Men jag gjorde ett klassiskt nybörjarmisstag härom dagen och berättade det i förbifarten för en journalist. Rubriken blev "Jag kunde inte gå ut på flera månader". Jag kände mig så dum! Så jag tror att passar på ämnet i dag, säger han med ett snett leende.Filminspelningen återupptas troligen i sommar, med Michael Segerström, Michelle Meadows och bröderna Alexander och Gustaf Skarsgård i några av rollerna. Johan Kling beskriver Puss som en film med samma illusionslösa föreställning om människor som Darling - men samtidigt med ett ljusare stämningsläge.- Darling och den här boken landar i att människor är svin. Men den nya filmen är mycket mer förlåtande, där förstår man att det är mänskligt liksom.