Konsten att återhämta sig

Anita Nilssons nya bok Helt oväntat, handlar om den där kvinnan som är nästan Anita Nilsson eftersom hon drabbats av en stroke och följande språkproblem.

SYMPATISKT. Anita Nilsson om återhämtandets svåra konst.

SYMPATISKT. Anita Nilsson om återhämtandets svåra konst.

Foto: Roland S Lundström

Kultur och Nöje2009-10-01 06:00
Nästan Anita Nilsson, det är hennes egen ordvändning, i stort sett, och det är ett ganska skickligt sätt att åskådliggöra den där fasförskjutningen, hon är densamma och samtidigt inte. Språket och orken fattas henne. Från insjuknandet till återvändot, från den första morgonens underliga tillstånd när det självklara saknas och till den julikväll när hon somnar efter flera timmars logdans och en korrekturläst bok med just ovanstående titel. Hennes böcker går alltid ut, som en lagom svår patiens. Boken skildrar återhämtandet, de små scenerna, när de avgörande detaljerna återkommer och det åter blir möjligt att läsa en textremsa. När blodprovstagningen fallerar och hon kommer att tänka på att fadern stämde blod en gång i tiden. När både siffror och bokstäver hittar varandra och den ofrivilliga postmoderna förvirringen i hennes språk släpper. Och så alla de existentiella turneringar som svår sjukdom har en förmåga att rada upp för människan. Miraklerna i att kunna, undret i att ha en fortsättning, längtan efter de normala bekymren, som en ansträngande arbetsvecka. Ofta i form av de nilssonska snabbtablåerna, från macken, snabbköpet, trädgården. Det händer nog att jag längtar från det kåseriska till det drabbande. Trots att jag bara har den litterära rätten och knappast den moraliska eftersom jag talar intill en som redan drabbats. Men det handlar ju om litteratur också, för mycket kåseri, för tydlig präktighet tröttar. Hon har sin stil, vid det här laget är den följsamt slipad, ligger som det oumbärliga verktyget i handen. Men om Helt oväntat endast vore brukslitteratur, vid rekonvalescensens långa backar, då finns inte mycket att invända. Tålmodigt och uthålligt, tacksamt noterande varje framsteg. Djupt sympatiskt, vackert fångat. En ny kärlek som alldeles självklart finns vid hennes sida. Om andra skildringar aldrig kan få nog av marginalvåldets härjningar med livet kan Anita Nilsson aldrig få nog av normalitetens vardagsgängor. I detta är hon sig själv, men långt från det tidstypiska inom litteraturen.
Anita Nilsson Helt oväntat Ord och visor
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!