Konsten att återanvända trafikljus

I hennes ateljé på Kulturakuten i Luleå hänger skisser och geometriska beräkningar på väggarna. Mitt på golvet böljar svandun i ett löjnätsfång och i prånget längst in står en betongblandare. Verktyg och modeller trängs i det som i dessa tider är nära till hands att likna vid en tomteverkstad. Konstnären Kerstin Hedström arbetar med många olika material och gör ofta skulpturer i stora format. Hon har länge arbetat med återvunnet material. Hon skapar ofta för det offentliga rummet. Men i år har hon avvikit lite från det stora och utrymmeskrävande och skapat en ljusstake av trafikljus. Kerstin Hedström har alltid ögonen med sig när hon är ute och går eller cyklar. I somras upptäckte hon att de gamla trafikljusen för cykelöverfarter höll på att bytas ut. Betongfot  ? Jag ringde till kommunen och fick tala med en kille som var intresserad av att hjälpa mig. Han kom hit med en stor låda lampglas som blivit över. De gröna, gula och röda glasen har blivit ljusstakar i tre olika storlekar. Foten görs i tre olika former och gjuts i betong. På ett svartmålat aluminiumrör fästs sedan trafikljusglaset som fått sitt hål borrat på Luleå bilglas.  ? Det krävs en diamantborr och en sådan kostar för mycket att köpa in. Med åren har hon fått ett stort kontaktnät bland mekaniska verkstäder, glasmästare och andra hantverkare. Ljusstaken har en liten vit detalj mellan rör och glas som hon tillverkar från tomma fogpistolstuber. För det arbetet krävs två stycken huggpipor med centrumpinne ? ett specialverktyg som hon låtit göra speciellt för det här ändamålet. Letar fler leverantörer Lampglasen som blir över här i Luleå kommer inte att räcka till en större tillverkning av ljusstakarna. Det kommer att behövas fler leverantörer och hon ägnar mycket tid åt att hitta dem. Hennes intresse för att återanvända föremål och material i sin konst är inte bara en protest mot slöserisamhället. Det handlar mer om människors liv. Genom en liten skärva eller en tygremsa lever de vidare i nya skepnader. Precis som en hemvävd trasmatta kan berätta. Hon jobbar ofta med flera saker samtidigt. En samling glasögonglas hänger ihopfästade ned från taket i ateljén. Tanken är att den skall bli ganska stor.  ? Eftersom glasen har olika slipning blir det som ett spektrum när ljuset bryter igenom. Formerna är ofta geometriska. Ibland måste det vara på en tiondels millimeter exakt. Det är dags att öppna formarna till ljusstakarnas betongfötter. Det är lika spännande varje gång att se om det har lyckats. Lite som att öppna julklappar. Rejält stipendium En julklapp som heter duga har hon i alla fall fått i år. Ett erkännande och ett stipendium från Bildkonstnärsfonden för sitt målmedvetna och långsiktiga arbete gör det möjligt för henne att fortsätta med sitt skapande.110.000 kronor per år i två år framöver är mycket pengar för den som verkat under närmast omöjliga ekonomiska villkor. Fast Kerstin Hedström har länge varit anti-jul.  ? Men nu har jag acklimatiserat mig med julen. Hela världen är ju ändå för. Hon drar sig till minnes en beskrivning som hon har läst i en roman, Gun-Britt Sundströms tror hon att det är. Den handlar om att julen är som en senapsgas. Hur man än förskansar sig och tejpar igen, så sipprar den ändå in genom någon lite springa.  ? Det stämmer väl, säger hon och ler.

Konsten att återanvända trafikljus

När trafikljusen på cykelvägarna började bytas ut såg konstnären Kerstin Hedström möjligheten att återanvända de färgade lampglasen. För ovanlighetens skull blev det brukskonst, ljusstakar närmare bestämt, den här gången. Stora skulpturer är annars hennes specialitet.