Johan Lundberg har gjort sig känd som en kontroversiell debattör med kulturkonservativa åsikter. Många minns säkert OEI-debatten som handlade om huruvida det runt tidskriften OEI vuxit fram en maktsfär som styrde vad som ansågs vara god (=svårtillgänglig) poesi.
När Lundberg nu står som redaktör för essäsamlingen Under omprövning lär blotta anblicken av hans namn säkert bli ett fladdrande, rött skynke för många ur det kulturradikala lägret. Likväl säger sig Lundberg i förordet vara ute efter att bredda den estetiska diskussionen i Sverige, inte att propagera för figurativt måleri, wienklassicistisk musik, formbunden poesi eller andra utpräglat traditionsbaserade kulturyttringar.
Fortsättningen av boken är dock inte lika diplomatisk. Theodore Dalrymple beskriver i en essä med titeln Den inhumane Le Corbusier den modernistiske arkitekten som någon som ödelagt mer av det brittiska landskapet än Luftwaffe.
Roger Kimball talar I avantgardets efterdyningar om att namn som bland andra Jeff Koons och Robert Mapplethorpe frammanar bilden av ett kulturellt katastrofområde. Anslaget är knappast det bästa om avsikten med boken är att mana till nyanserad debatt.
Att vissa modernistiska projekt ibland fått negativa konsekvenser må vara sant. Det räcker att ta en promenad genom Stockholms gamla Klarakvarter, som numer fylls av ödsliga parkeringshus i betong och sterila kontorslokaler, för att inse det. Men därifrån är steget långt till att ifrågasätta en konstsyn som inte självklart eftersträvar värnande av tradition och skönhet.
Likväl finns intressanta inlägg i boken som faktiskt antyder att det någonstans i botten finns en debatt som inte borde föras i svartvita termer.
Man behöver knappast hålla med Lundberg om att kulturradikalismen gått från att vara maktkritik till att bli maktbekräftelse - det beror bland annat på huruvida man är övertygad om att råder något kulturradikalt konsensus eller maktövertag i Kultursverige - för att se att det finns något här som är värt att diskutera istället för att genast hitta ryggmärgssvar på.
Har gränsöverskridandet, provokationen, formexperimentet blivit något som skapar mer uppmärksamhet och generar bättre kritik än mer traditionellt konstnärligt skapande? Stämmer det och vad beror det isåfall på? Det är frågor som inte har så givna svar som det ibland ges sken av i boken. Lika lite är det självskrivet vad god konst är, eller vad konstnärligt värde och kvalitet är. Det går knappast att summera i en enkel formel.
Åsa Beckman skrev i Dagens Nyheter den 30/9 en krönika om den debatt som följt på Dagens Nyheters lista över 2000-talets bästa romaner. Listan har fått flera debattörer att utropa romanens död.
Anders Johansson skrev i Aftonbladet den 25/9 att "böcker som är bekväma i sin genre är bekväma också i den rådande politiska ordningen". Han påstår också att "romangenren som den traderas i Sverige i dag är objektivt passé."
Men är det då verkligen enbart formen - experimentell eller inte - som avgör om konsten kan vara intressant, radikal eller nyskapande? Personligen tycker jag det inte. Parametrarna är betydligt fler och vare sig traditionsbaserad eller experimentell konst är per automatik bra eller dålig, lika lite som den ena skulle vara ickeradikal och den andra radikal. Frågorna måste avgöras från fall till fall och även innehållet är viktigt för att närma sig svaret.