En del av dessa har på ett utmärkt sätt belysts i essäsamlingen Om tillståndet i konsten utgiven på bokförlaget Langenskiöld under redaktionskap av Leif Mattsson som är en av utställarna i Andetag. Den andre utställaren Susanna Slöör ingår tillsammans med Mattsson i redaktionen för nättidskriften www.omkonst.se. En webbsajt som har som målsättning att vidga samtalet om konsten, konstbegreppet och konstens anspråk. Slöör och Mattsson delar inte bara redaktionslokal och ateljé utan de lever ihop och ställer ut tillsammans. Båda är skrivande konstnärer och konstkritiker och dessutom genuina målare. Mattson stöder sig aningen mer mot tecknandet, åtminstone i den här visningen.
En målning är mer än färgläggning. Den är både imaginär bild, gripbar, texturell och sensuell materia på samma gång. Detta kan man uppleva väldigt påtagligt i Slöörs och Mattssons utställning. Det är inte i första hand linjerna utan färgerna och färgernas valörer som frambringar de ofta övertygande formspråket i många av bildelementen.
Motiv är ju mest en förevändning för att måla. Framlidne Älvsbykonstnären
Filip Nilsson brukade framhålla att det är en dålig konstnär som måste söka
sina motiv längre bort än fem meter från där han står. Vedträn på en huggkubbe kan utgöra lika komplicerade måleriska problem som naturen i Provence.
Slöör och Mattsson använder vänner och bekanta som modeller. Ett slags montage av idéporträtt av vuxna personer, barn och hundar återkommer i bild efter bild. Ibland som friläggningar ur en delvis övermålad bild, ibland som målade inklistrade collagedetaljer ur någon slaktad målning. Med ett fritt förhållningssätt till målandet kan det även förekomma texturer från palettknivar, spacklar, bubbelplastavtryck och tandade limspackelsvep i figurernas gestaltningar. För att inte tala om spåren av diverse tuschpennor i olika kulörer.
Många av målningarna är utförda på målad jämn vinylimprimitur och rätt emblematiska i den meningen att de har väldigt lite av rumslighet bakom figurationerna. Trots färgpoesin i den ofta förekommande höga färgtemperaturen, finns det många bottnar och något av en svärta i många av bildernas stämningslägen, ett allvarligt samtal om det centrala i livet, födelsen, kärleken och döden. I Slöörs stora bildmontage Alla är vi födda och glömda upptas bildens centrum av en form som för tankarna till en livmoder eller en grav. Runt denna kretsar ansikten eller ansiktsmasker i olika åldrar, allt från nyfödda barn till människor i olika grader av upplösning. Ett par ansikten förvrids av smärta i något som ser ut som en trepanering. Ett bananskal svävar som ett försåt i luften. En ros, kanske som en symbol för kärlek, kretsar som en satellit runt bildens nav.
Dödskalleformen eller det knotiga skelettet kommer igen då och då hos Slöör, tidvis enbart som en målad linje, andra gånger konkret som ett benrangel. Jag känner ett motivmässigt släktskap i Slöörs bilder med James Ensors, ansiktena, maskerna som de ställföreträdande jagen, den allestädes närvarande döden, blott en nysning eller ett andetag bort.
I Mattssons stora bild Förnuftets sömn ser vi återigen barnet lugnt drömmande om det vilda, måhända det dionysiska i människan, i form av ett djur. I den smått humoristiska bilden Vännerna möter den förklädda och till synes förnöjda jättegnagaren (kan det vara den skogsprins som gestaltas i en av teckningarna) den likaledes förklädda urbane stadsbon. Kommunikation uppstår dem emellan medan den ensamme Marlon en bit bort i galleriet bryter sig fram ut igenom det alizarinröda bildplanet och försöker få kontakt med oss betraktare. Mattsson visar även ett moln bestående av 24 intressanta teckningar.
Dessa bilder utgörs främst av kolteckning men med allehanda inslag av blyerts, tuschpennor och collage. De två utställarna har mycket gemensamt i sin inspirerande målarglädje och i sitt fria experimenterande förhållningssätt till skapelseprocessen och man kan förmärka att de för en visuell dialog med varandra i den gemensamma ateljén.
När man vågar ta ut svängarna som det här paret gör faller inte alltid alla delar på plats. Det är en stor utställning och personligen skulle jag nog ha sovrat strängare än vad som har gjorts här, men jag fick lust att åka till min egen ateljé och måla och det är för mig ett gott betyg.