Och så ett panelsamtal med Johan Hilton, förlagschef för Bokförlaget Atlas, Anna Odell, konstnär och regissör samt rysslandforskaren Lena Jonson under ledning av Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.
Så valde Havremagasinet i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm att inleda ett samtal med konstpubliken inför utställningen Pussy Riot and the Cossacks som öppnar i slutet på juni i Boden i Stockholm på onsdagskvällen. Kvällens tema är konst som motstånd med anledning av utställningens tema rysk protestkonst.
- Jag vill betona att varken jag eller konstnären Artem Loskutov är dissidenter eller konspiratörer, namn jag hört nämnas i rummet. Vi jobbar båda legalt på den ryska konstscenen i det officiella samhället, sade Andrey Erofeev, curator för utställningen Pussy Riot and the Cossacks i sin inledning.
Ett uttalande med en historia så klart. Han blev av med sitt arbete när han dömdes till böter för utställningen Förbjuden konst som han curerade våren 2007 på Sacharovcentret i Moskva och har sedan dess arbetat som frilansade curator, främst i Europa.
Historisk resa
Han tar publiken med på en historisk resa i den ryska historiens protestkonst med start på 70-talet. Hans genomgång följs sedan av konstnären Artem Loskutovs berättelse om hans anordnade av så kallade Monstrationer på 1 maj i hans hemstad Novisibirsk som efter ett antal år ledde fram till ett fängelsestraff där han anklagades för att vara narkoman.
- Polisen hade planterat knark i mina tillhörigheter efter att under en längre tid förhört och trakasserat mig, min familj, mina vänner, säger han.
En månads fängelse blev det innan han dömdes till böter. Och i backspegeln stod makten som förlorare. Rättegången och fängslandet av Artem Loskutovs blev så uppmärksammat att Monstrationerna spritt sig i landet till många fler städer.
Motreaktioner
Och att protestkonst lever i en sorts märklig symbios med motreaktionerna var ett av paneldebattens frågeställningar. Utan domarna mot Pussy Riots medlemmar, inte lika stort gensvar i väst.
- Jag såg tydligt bland exempelvis min vänner ett ökat intresse för rysk inrikespolitik. Där ligger Pussy Riots styrka. De är mer populära i väst än i Ryssland, menar Johan Hilton som bevakade rättegången på plats i Moskva för Expressens räkning.
Medan konstnären Anna Odell, som är en av få konstnärer i Sverige som blivit dömd för konstverket ”Kvinna okänd”, snarare menar att visst kommer konstverk som berättar något i en samhällelig kontext fortsätta att finnas även om de inte möter mlotreaktioner eller får medias uppmärksamhet.
- Det som är intressant är att konst kan upplevas hotfullt,menar hon.
Lena Jonson, författare till boken Art and protest in Putins Russia (2014) betonar å sin sida att syftet bakom den ryska protestkonsten inte är politiskt.
- Verken blir politiska i ett samhälle som är politiserat. Publiken läser in sina egna tolkningar och ett verk blir politiskt. Det stora undantaget är Pussy Riot som tydligt ställer politiska krav. Gemensamt för alla konstnärer som arbetar inom den ryska protestkonsten är dock att de ofta använder skatt, ironi och förlöjliganden i sin konst.
Fotnot: I lördagens Norrbottens-Kuriren bjuds en längre intervju med kuratorn Andrey Erofeev och konstnären Artem Loskutov.