Konst som bollplank, spegling och spjärn

Hon trasslar försiktigt ut oredan så att hörlurssladdarna kan ringla sig över sittplatsens mjuka, djupblå dyna. Hon flyttar ut ett av de stora blomstrande fotografierna i hallen utanför, testar hängning. Emma-Lina Ericsson lägger sista handen vid sin utställning Take Care som öppnar i dag på Galleri Syster ute på Kronan i Luleå. - Take care, både som avskedsfrasens lite glättiga och som en allvarlig uppmaning att ta hand om sig, säger hon. Både och. Närhet och distans. Jaget och den andre. Motsatsparen återkommer när Emma-Lina Ericsson berättar om sin konst. Hon kommer från Norrköping och har tidigare ställt ut i bland annat Skellefteå och Visby. Nu bor och verkar hon i Umeå, där hon just nu går sin sista termin på Konsthögskolan. Hon började använda sig av ljud och musik i sina verk i kombination med bild, ljus och objekt. - Jag upplever att bild kan hålla ett avstånd, medan ljud eller framför allt röster är så nära, säger Emma-Lina Ericsson. Utställningen i Systers lilla gallerilokal består av foto, men främst av ljudverk. I hörlurar finns verket Langauge in a play, ett verk där människor sjunger vaggvisor på språk de varken kan tala eller förstå. Som först fått sången sjungen för sig och sedan spelats in, med lurar på. Inga textblad, bara ljudhärming. - Vaggvisor har ju ofta ganska grymma texter kombinerat med mjuka melodier, den kontrasten tilltalar, säger Emma-Lina Ericsson. Och så - i lurarna kommer där Nocturne på mycket bruten svenska, ett stilla ljudlikt myller av "sov på min arm månens skära". Vad handlar din konst om, vad sätter igång dig? - Så mycket och så olika. Ting till exempel. Och hur de förhåller sig tillvarandra. Utforskandet och jakten på själva nyfikenheten, säger Emma-Lina Ericsson. Annat hon inspireras av är folk som använder språk på intressanta sätt, litteratur - både skönlitteratur för språkets skull och facklitteratur för de intressanta ämnenas skull. Just nu Karin Johannissons Nostalgi, som inspirerar med sitt utforskade av ords verkliga betydelse. - Därmed inte sagt att jag kommer att göra något konstnärligt verk om nostalgi, säger Emma-Lina Utställningen har tre delar, förutom vaggvisorna och fotografierna, tagna i ett rum där precis allt är blommigt - väggar, saker, kläder - består den av ytterligare ett ljudverk, The garden, the gardener and I (Trädgården, trädgårdsmästaren och jag) där besökaren möts av en kör av sex röster som sjunger samma sång, samma text med med viss variation i betoning. Blommor och trädgårdar, varför? - Vi behöver naturen, växandet. Och för romantiken - i en tid av snabba förändringar står naturen för en trygghet. Och pratar vi om trädgård, den ordnade naturen, så finner jag den så intressant eftersom jag är övertygad om att alla människor har ett behov av att känna att de har makt. I trädgården har vi ju det. Där kan man vara lite gud. Precis som du kan vara här, i galleriet? - Precis.

Konst som bollplank, spegling och spjärn

Emma-Lina Ericsson går sista terminen på Konsthögskolan i Umeå. Nu ställer hon ut foto och ljudverk på Galleri Syster i Luleå.