Konst som blir kvar i medvetandet

Så är Luleå sommarbiennal igång igen för tredje gången.Jag funderar ibland på hur man gör urvalet av vissa konstnärer och deras verk och jag anar ett visst mönster. Varje gång har biennalen flaggat för ett riktigt spektakulärt verk som har fått fart på förhandsreklamen. I år har media ägnat sig väldigt mycket åt norrmannen Stein Henningsen som skulle krossa fårskallar i museiparken. Förra gången det begav sig 2005 var det en ko, som blev en häst, som skulle dra en professorsfakir som skulle släpa en pagod fastkrokad i sitt eget ryggskinn. Konstnären skulle, väl så övertydligt, illustrera hur människan exploaterar djuren.Av det släpandet blev en västgötaklimax, och blodet som utlovades i förhandsskriverierna var inte ens äkta, men media och publik mötte upp mangrant till konstnärens och arrangörernas förmodade glädje. I år blev inte heller det förespeglade och väl så spektakulära skallkrossandet av, men det gjorde ju ingenting eftersom PR-tricket ändå fungerade och det var väl det som var meningen. Då gör det ju heller ingenting att "ett genomskådat konstverk är dött" som Gunnar Ekelöf uttryckte det, med tanke på övertydligheter. Trampar på ömma tår
Själv undrar jag varför Henningsen la sig platt för Jordbruksverket. Ska inte konsten utmana etablissemanget och ta en, om än obekväm, diskussion? Så gör den israeliska konstnärinnan Miri Nishri och närmar sig den diskussionen på ett annat, mer lågmält, konstnärligt fruktbart sätt. Hon speglar i sin videoinstallation Upprört vatten krigets operationella avhumanisering genom sin åldrade moders berättelser om det förgångna vilka mamman i sin begynnande senilitet blandar ihop med dagsaktuella händelser. Samtidigt får vi överhöra israeliska militärers ordergivning vid en likvidering av en 10-årig palestinsk flicka som kommit in på förbjudet område.Det är en gripande video som trampar på många ömma tår.I årets biennal är det framförallt de kvinnliga konstnärernas insatser som dröjer sig kvar i medvetandet. Portugisiskan Luciana Fina har gjort en intagande videotriptyk med tre sjungande porträtt. Hon har filmat tre portugisiska kulturarbetande kvinnor som var och en sjunger om sina konstnärsliv inom teater, film och dans. Vi möter deras alldagliga men vackra, tidlösa ansikten genom deras öppna blick. De ömsom sjunger, viskar och moltiger med en närhet som berör på ett märkligt sätt.Ett annat verk som drabbar en, men på ett helt annat sätt, är norska Lisa Björnes projekt - Okänd, Det är en vägginstallation med 1.132 handbroderade namnetiketter på försvunna eller mördade kvinnor från den mexikanska gränsstaden Juarez. Här blir mängden av etiketter en visuell utsaga som visar dimensionerna av alla brott som begås mot kvinnor på en enda liten, förvisso speciell, plats men om man vidgar cirklarna bortom Juarez inser man att det faktiskt i vår samtid pågår ett utdraget blodbad mot kvinnor över hela världen.Larissa Marangoni från Equador har även hon tagit fasta på dimensioner, nämligen skalan på alla murar som människor reser mot varandra i världen. När gamla murar faller reses nya som exempelvis ghettofieringen av Gazaremsan i Israel. (Har man inget lärt av sin egen historia!) Hon vill att vi skall få uppleva hur det är att hindras av en hög mur i vår vardagsmiljö. Med det syftet har hon skapat tre sektioner av mur som är uppställda på gågatan i Luleå. Det är naturligtvis en lightversion som placerats häpnadsväckande nog så att den inte skall hindra Luleåbornas framfart. (Vi lever ju i Sverige där myndigheterna bestämmer hur konstnärliga utsagor får utformas.) Politisk konst på väg tillbaka
Revir kan hävdas med murar men också med åtbörder. Yasam Sasmazer från Turkiet har i naturlig storlek huggit ut en bemålad flickskulptur i ekträ som hon placerat i museiparken. Flickan har famnen full av leksaker som hon enbart med hjälp av sin hållning och sin blick klart hävdar äganderätten över. Allt är mitt heter verket och man inser att nästa steg är en låst dörr, ett larm på huset och varför inte en mur krönt av taggtråd. Fast Jordbruksverket avråder på det bestämdaste mot att använda taggtråd, (det är sant), eftersom man kan göra illa sig på den! Skall man se trender i bidragen till biennalen så är politisk konst på väg tillbaka. Det kan naturligtvis vara ett utslag av juryns val och tidens förväntningar men man kan dock slå fast att det är kvinnorna som gör den här biennalen. Männens insatser känns inte lika övertygande och somliga kunde definitivt lämnats därhän. Ett roligt undantag i flera bemärkelser och som medvetet väjer undan för politisk komplikation eller övertydligheter, är holländaren Emiel van Straalen som i sitt verk Hur skall jag rulla upp det här trädet helt enkelt har praktiskt genomför en visuell undersökning av en idé, ett till synes galet infall. Trädet, en asp, har rullats ihop. Stam, grenar och rötter bildar ett prydligt paket. Det ser ut som en skapelse ihopsatt av pappa Hedenhös där det står på en kanonlavett ute i museiparken. En konstnärlig undersökande hållning behöver således inte gå i förnuftets tjänst. Det är inte säkert att konsten gör någon som helst nytta på den arenan.

Fotnot: Luleå sommarbiennal pågår till 19 augusti i Museiparken, Konsthallen i Kulturens hus och i stadsrummet.