Konst som blir kvar i medvetandet

Foto:

Kultur och Nöje2007-06-27 01:45
SÄ Àr LuleÄ sommarbiennal igÄng igen för tredje gÄngen.Jag funderar ibland pÄ hur man gör urvalet av vissa konstnÀrer och deras verk och jag anar ett visst mönster. Varje gÄng har biennalen flaggat för ett riktigt spektakulÀrt verk som har fÄtt fart pÄ förhandsreklamen. I Är har media Àgnat sig vÀldigt mycket Ät norrmannen Stein Henningsen som skulle krossa fÄrskallar i museiparken. Förra gÄngen det begav sig 2005 var det en ko, som blev en hÀst, som skulle dra en professorsfakir som skulle slÀpa en pagod fastkrokad i sitt eget ryggskinn. KonstnÀren skulle, vÀl sÄ övertydligt, illustrera hur mÀnniskan exploaterar djuren.Av det slÀpandet blev en vÀstgötaklimax, och blodet som utlovades i förhandsskriverierna var inte ens Àkta, men media och publik mötte upp mangrant till konstnÀrens och arrangörernas förmodade glÀdje. I Är blev inte heller det förespeglade och vÀl sÄ spektakulÀra skallkrossandet av, men det gjorde ju ingenting eftersom PR-tricket ÀndÄ fungerade och det var vÀl det som var meningen. DÄ gör det ju heller ingenting att "ett genomskÄdat konstverk Àr dött" som Gunnar Ekelöf uttryckte det, med tanke pÄ övertydligheter. Trampar pÄ ömma tÄr
SjÀlv undrar jag varför Henningsen la sig platt för Jordbruksverket. Ska inte konsten utmana etablissemanget och ta en, om Àn obekvÀm, diskussion? SÄ gör den israeliska konstnÀrinnan Miri Nishri och nÀrmar sig den diskussionen pÄ ett annat, mer lÄgmÀlt, konstnÀrligt fruktbart sÀtt. Hon speglar i sin videoinstallation Upprört vatten krigets operationella avhumanisering genom sin Äldrade moders berÀttelser om det förgÄngna vilka mamman i sin begynnande senilitet blandar ihop med dagsaktuella hÀndelser. Samtidigt fÄr vi överhöra israeliska militÀrers ordergivning vid en likvidering av en 10-Ärig palestinsk flicka som kommit in pÄ förbjudet omrÄde.Det Àr en gripande video som trampar pÄ mÄnga ömma tÄr.I Ärets biennal Àr det framförallt de kvinnliga konstnÀrernas insatser som dröjer sig kvar i medvetandet. Portugisiskan Luciana Fina har gjort en intagande videotriptyk med tre sjungande portrÀtt. Hon har filmat tre portugisiska kulturarbetande kvinnor som var och en sjunger om sina konstnÀrsliv inom teater, film och dans. Vi möter deras alldagliga men vackra, tidlösa ansikten genom deras öppna blick. De ömsom sjunger, viskar och moltiger med en nÀrhet som berör pÄ ett mÀrkligt sÀtt.Ett annat verk som drabbar en, men pÄ ett helt annat sÀtt, Àr norska Lisa Björnes projekt - OkÀnd, Det Àr en vÀgginstallation med 1.132 handbroderade namnetiketter pÄ försvunna eller mördade kvinnor frÄn den mexikanska grÀnsstaden Juarez. HÀr blir mÀngden av etiketter en visuell utsaga som visar dimensionerna av alla brott som begÄs mot kvinnor pÄ en enda liten, förvisso speciell, plats men om man vidgar cirklarna bortom Juarez inser man att det faktiskt i vÄr samtid pÄgÄr ett utdraget blodbad mot kvinnor över hela vÀrlden.Larissa Marangoni frÄn Equador har Àven hon tagit fasta pÄ dimensioner, nÀmligen skalan pÄ alla murar som mÀnniskor reser mot varandra i vÀrlden. NÀr gamla murar faller reses nya som exempelvis ghettofieringen av Gazaremsan i Israel. (Har man inget lÀrt av sin egen historia!) Hon vill att vi skall fÄ uppleva hur det Àr att hindras av en hög mur i vÄr vardagsmiljö. Med det syftet har hon skapat tre sektioner av mur som Àr uppstÀllda pÄ gÄgatan i LuleÄ. Det Àr naturligtvis en lightversion som placerats hÀpnadsvÀckande nog sÄ att den inte skall hindra LuleÄbornas framfart. (Vi lever ju i Sverige dÀr myndigheterna bestÀmmer hur konstnÀrliga utsagor fÄr utformas.) Politisk konst pÄ vÀg tillbaka
Revir kan hÀvdas med murar men ocksÄ med Ätbörder. Yasam Sasmazer frÄn Turkiet har i naturlig storlek huggit ut en bemÄlad flickskulptur i ektrÀ som hon placerat i museiparken. Flickan har famnen full av leksaker som hon enbart med hjÀlp av sin hÄllning och sin blick klart hÀvdar ÀganderÀtten över. Allt Àr mitt heter verket och man inser att nÀsta steg Àr en lÄst dörr, ett larm pÄ huset och varför inte en mur krönt av taggtrÄd. Fast Jordbruksverket avrÄder pÄ det bestÀmdaste mot att anvÀnda taggtrÄd, (det Àr sant), eftersom man kan göra illa sig pÄ den! Skall man se trender i bidragen till biennalen sÄ Àr politisk konst pÄ vÀg tillbaka. Det kan naturligtvis vara ett utslag av juryns val och tidens förvÀntningar men man kan dock slÄ fast att det Àr kvinnorna som gör den hÀr biennalen. MÀnnens insatser kÀnns inte lika övertygande och somliga kunde definitivt lÀmnats dÀrhÀn. Ett roligt undantag i flera bemÀrkelser och som medvetet vÀjer undan för politisk komplikation eller övertydligheter, Àr hollÀndaren Emiel van Straalen som i sitt verk Hur skall jag rulla upp det hÀr trÀdet helt enkelt har praktiskt genomför en visuell undersökning av en idé, ett till synes galet infall. TrÀdet, en asp, har rullats ihop. Stam, grenar och rötter bildar ett prydligt paket. Det ser ut som en skapelse ihopsatt av pappa Hedenhös dÀr det stÄr pÄ en kanonlavett ute i museiparken. En konstnÀrlig undersökande hÄllning behöver sÄledes inte gÄ i förnuftets tjÀnst. Det Àr inte sÀkert att konsten gör nÄgon som helst nytta pÄ den arenan.

Fotnot
: LuleÄ sommarbiennal pÄgÄr till 19 augusti i Museiparken, Konsthallen i Kulturens hus och i stadsrummet.
SĂ„ jobbar vi med nyheter  LĂ€s mer hĂ€r!