Konst på tomgång

Gud i Norrbotten Konstens hus, Luleå ?Men Gud i London?, brukade vår avdelningsföreståndare utbrista och ta sig för pannan då han häpnade över något. Det var i ungdomens år då man jobbade på Beckomberga. ?Gud i brallan? hette ett samtida inrökt flumband som spelade halvtimmeslånga låtar utan början och utan slut. Det var för trettio år sedan. Nu dyker ett liknande uttryck upp i form av en utställning på Konsten hus ? Gud i Norrbotten. Redan på Otto Hesselboms tid (1870-tal) bekymrade man sig från kyrkligt håll över det ogudaktiga Norrbotten. Som kolportör för Evangeliska Fosterlandsstiftelsen sändes han hit för att sprida budskapet. Man kan konstatera att det återigen går en andlig väckelse över samtiden. Media, som hårdbevakat påvens befordran till den himmelska härligheten, följer upp med påvevalet som en valrysare med expertuttalanden, prognoser och tilltänkta kandidater. George W Bush vinner valet i USA med ?Guds hjälp? i korståget mot saracenerna. Norrbottniska konstnärer hakar på och tolkar Gud i Norrbotten. Man skall inte dra för långt gående slutsatser av det. Det ser ut som det brukar se ut. Jan-Anders Eriksson målar sina lutande gubbar mot brinnande himlar. Lennart Holmbom målar sina blåtonande landskap. Förvisso prismatiskt uppbrutna, men man anar ändå vyerna från Haradskölen eller någon annan högt belägen utsiktspunkt. Mats Risberg fortsätter att kopiera de gamla renässansmästarna i bästa veckotidningsillustrationsstil och Mats Wikström exponerar sitt JAG. Den sistnämnde ingår även i ett videoverk, då tillsammans med Lars Lundqvist och någon pingstkyrkopastor. Här problematiseras faktiskt frågeställningarna i utställningstemat i några slags personliga utläggningar i fråga om gudstro. Dessvärre kan man inte uppfatta särskilt mycket av vad som sägs på grund av det dåliga ljudet, men det kanske är meningen? Det dunkelt sagda är måhända det dunkelt tänkta. Här sätts åtminstone någonting på sin spets. Lundqvist målningar lämnar där-emot en hel del övrigt att önska. Majlis Skaltje nuddar också utställningstemat med sina handgjorda papper. Inte så mycket med materialet som sådant, det känns som en utnött modefluga, utan i monteringen där ljussättningen med slagskuggor på den vita väggen associerar en aning till Platons grottliknelse, där det människan upplever enbart är skuggor av idévärlden. Enda sättet att erfara den tillvaron är via den mystiska eller religiösa upplevelsen. Pilar de Burgos är inne lite på samma linje i sina roterande vindsnurror täckta av reflekterande paljetter. I dem finner jag en slags barnatro som förgyller omgivningen med löftesrika blänkande färglada reflexer. Monteringen förtar dock lite grann av verket med sina svarta kablage och överdimensionerade skarvkontakter. Sammantaget behäftas utställningen Gud i Norrbotten av samma problem som de flesta tematiska samlingsutställningar brukar präglas av, ett slentrianmässigt förhållande till temat. Man tager vad man haver. Lägger till någon symbol, byter någon titel och friserar till sitt manus med hänsyn till dagens lösen och hoppas att det bär. Man kunde förvänta sig något annat än tomgång både vad gäller konstnärer som arrangörer med tanke på det högstämda temat.