Tistedevaerelse är ett centralt begrepp för konstnären Lise Björne från Oslo som intagit sin plats på Konsthallen som en av de sammanlagt 22 konstnärerna som deltar i Luleå Sommarbiennal 2007 - en konsthändelse i norr där en stor del av konstverken skapas på plats, öppet inför åskådare.
Just nu pågår uppbyggnadsperioden inför den officiella öppningen den 20 juni, sedan står konsten på plats hela sommaren. Fem verk i museiparken, ett på Storgatan, resten på Konsthallen som just nu genomgår en omfattande ombyggnation - det behövs nya väggar och nya rum.
Lise Björne presenterar två verk på biennalen - vägginstallationen Unknown och en performance under invigningen som just heter Tistedevaerelse. Till den sistnämnda har hon bjudit in regissören och skådespelerskan Ulla Lyttkens som medaktör. Till sin vägginstallation har hon annonserat efter människor som gärna sätter sig ner och broderar med nål och tråd. I all enkelhet, bör nog tilläggas, för Lise Björne bygger sin vägginstallation av tusentals handbroderade namnlappar, olika till form, personliga som tumavtryck.
I ett och ett halvt år har projektet kring vägginstallationen pågått. Starten var en inbjudan till en grupputställning i Houston, USA. Lise Björne, som studerat konst på plats i staden, hade flyttat hem igen till Oslo när hon fick inbjudan.
- Jag tänkte direkt på kvinnorna i Juarez och kände att jag ville göra något konkret för att sprida uppmärksamheten kring deras öden. Men jag ville inte spinna på våldet, mer på kärleken, få människor att bli intresserade och känna delaktighet. Då kom jag på det där med broderiet, något som kvinnor sysslat med i alla tider, säger Lise Björne.
Juarez är en gränsstad i Mexico där 380 multinationella företag slagit upp sina fabriker. Ett slags ingenmansland, där företagen inte behöver betala skatt. På fabriker ägda av Nike, Sony, General Electric och många fler arbetar tusentals arbetare, de flesta kvinnor med att producera varor för väst för fem amerikanska dollar om dagen.
Sedan 1993 har tusentals kvinnor försvunnit på väg till och från jobbet. Drygt 450 har hittats, mördade, våldtagna och torterade. Många fler har aldrig återfunnits.
Kampen mot våldet förs på plats av de saknade och mördade kvinnornas mödrar, som bland annat byggt upp ett kriscentrum för kvinnor. I världen utanför är det tyst, förutom några spridda röster.
Hittills har Lise Björne bjudit in flera hundra människor i 22 länder över hela världen att brodera in de saknade och mördade kvinnornas namn med silkestråd i Mexicos färger på små vita bomullslappar. I varje land skrivs dessutom ordet "okänd" på respektive språk med vitt. I Mexico fick de kämpande mödrarna skriva sina döttrars namn med nål och tråd.
Det har blivit tusentals namn till en vägginstallation som ständigt fylls på med flera namn. Bara i år har 17 konstaterade mord ägt rum på kvinnor i Juarez. Dessutom saknas 96. I Luleå är det några av alla dessa namn som kommer att broderas i kväll.
- När jag började hade jag ingen aning om hur omfattande detta skulle bli, säger Lise Björne, och visar en liten film i sin dator från flera av sammankomsterna världen över.
I Nordnorge sitter damer från två grannbyar bland kaffekoppar och broderar namn. I Pakistan sitter några kvinnor direkt på marken, samma sak i Filippinerna. I en aula i ett västland sitter ungdomar, pojkar och flickor, koncentrerade med nål och tråd.
- Situationen i Juarez är naturligtvis extrem, visar upp en mycket grym bild av globaliseringens mörka sida, av korruption och ekonomisk obalans. Men utnyttjandet av människor sker inte bara där, utan över hela världen.
- Men det viktigaste för mig är att inte göra dessa kvinnor till offer, jag vill att de ska bli sedda som människor. Att vi ska känna igen oss, skapa delaktighet i deras liv. Broderi är en tidskrävande och intim sysselsättning och genom alla tider har kvinnor sytt in sina nära och käras namn i kläder och på lappar, säger Lise Björne, som ofta i sin konst undersöker den tunna linje som går mellan det privata och det personliga.
-I det här projektet ligger fokus på saken och det handlar inte om privata känslor. Snarare om igenkänning i detta att vara en människa bland andra människor.
Ofta har hon utgått från kroppen i sitt konstnärliga arbete. Som performancekonstnär arbetar hon med rösten och i mörkrummet har hon med hjälp av aska och fotopapper skapat bilder av sin egen andning. En av hennes installationer består av 30.000 använda akupunkturnålar, konstfullt uppsatta, liksom viktlösa och transparenta. I andra verk har hon på olika sätt följt spåren efter det mänskliga i människan.
Under Sommarbiennalen bygger hon som tidigare upp sin vägginstallation så att namnlapparna bildar texten till Mexicos nationalsång med morsekod, det universella språket för nödmeddelande.
- Jag vill inte vara alltför pedagogisk i min konst, även där vill jag finna ett spår av tistedevaerelse. Jag kan inte bestämma vad andra ska känna, vill absolut inte vara manipulativ eller patetisk. Själv kan jag bara utgå från vad jag själv tänker och vara ärlig i det jag gör.