Konst på liv och död

Det första som möter besökarna på Konstens hus när Marianne Öqvist öppnar sin utställning på lördag, är en klocka. Ett golvur i filt. I stället för urtavla, pendlar och urverkets hela maskineri är denna klocka fylld med kottar. Fru Ur visar inte tid utan evighet.  På en annan plats i det stora rummet hänger en gunga. Inbjudande med röda långa rep och ett helt liv av tankar formulerade på sitsen. Den som faller av den gungan kommer att slå sig på stenarna under.  ? Jag har valt att kalla det här verket Hälsningar från Marianne. När jag bokade utställningen för ett par år sedan visste jag ju inte säkert om jag skulle kunna vara med här och då tänkte jag att den här gungan skulle vara en hälsning från mig, säger konstnären Marianne Öqvist. Konkretiserar Inte mindre än två utställningar presenterar hon nu på Konstens hus. Två stora utställningar, två avdelningar. Namnen talar sitt tydliga språk: Liv och död och Hopp. När man som Marianne Öqvist lever med en livshotande sjukdom blir förhållandet till den så abstrakta tiden möjligen lite mer konkret, något hon undersöker i flera av sina verk. Men också de kroppsliga processerna ? cellgifterna som utvinns ur idegranens bark, immunförsvarets kamp tar gestalt i hennes konst. Under en fantasirik droppställning ser man konturerna av en Kvinna under påverkan, nersjunken i lakanet, men också varmt omhändertagen. I en målad triptyk ror en ensam roddare kring som Cellsökare. Allvarliga ämnen som hon genom en slags konkretion gör till något mer. Kanske en lek med döden på livets och livsviljans villkor.  ? Mina bilder handlar inte direkt om sjukdom, men de är ju inspirerade av mitt liv. Det här är helt enkelt berättelser jag vill berätta, något som jag alltid gjort som konstnär. Arvet går igen I grunden är Marianne Öqvist textilkonstnär och det textila arvet går igen i det mesta hon gör. Men sedan hennes förra utställning på universitetets Galleri Aurora i höstas har hon för första gången i sitt liv också börjat måla människor. Dessa hennes människor fyller den andra avdelningen av utställningen. Genomgående i Marianne Öqvists konst har varit hennes stora intresse för ytor och mönster. Hennes berättelser om mänskliga relationer har ofta uttryckts i mönsterformationer. Men också i form av blommor eller människor porträtterade som tallar. Stiliserade människor  ? Nu har jag vågat ta steget till verkliga människor, om än stiliserade och gjorda på mitt eget sätt. Hennes tankar är att bilderna ska kunna ses lika gärna uppifrån som nerifrån. Bilder utan djupkänsla, människor både som mönster och i en slags verklighet.  ? Det är naturligtvis en svår balansgång och det ska bli intressant att se hur bilderna tas emot. Hur lite kan man antyda ett öga utan att det blir banalt? Balansgången gäller också temat. Hoppet, eller mer bestämt ? tron, hoppet och kärleken. Andra ingångar  ? Man ser gärna ett halsband framför sig. Korset, ankaret och hjärtat. Ändå är det ju väsentligt för våra liv. Man kan till och med steka sina egna blodplättar, säger hon, och refererar till ett annat av sina verk ? en stekpanna full med blodplättar i ull och vackumförpackade försedda med bäst-före-datum. Sjukdomen har givit henne andra ingångar i konstnärsskapet, nya ämnen att jobba med. Själv talar hon om sitt arbete som helande och livsviktigt. Men i grunden har ingenting förändrats, sättet att jobba på är detsamma. Till sommaren har hon tillsammans med keramikern Ann-Sofie Mååg valts ut i till den jurybedömda konstsalongen Formscape, som kommer att visas i Finland och Norge och nästa sommar på Konstens hus i Luleå. Till hösten ställer hon ut tillsammans med sin man, konstnären Bengt Frank, på Galleri Fullersta utanför Stockholm.  ? Sedan jag blev sjuk har jag inte fått några offentliga uppdrag så jag har kunnat koncentrera mig på mina egna bilder, på mina egna berättelser. För mig är mitt skapande rena hälsan.

Konst på liv och död

Två utställningar presenterar konstnären Marianne Öqvist på Konstens hus i Luleå. Det handalr om två rum, två teman - Liv och död och hopp.