Konst med begränsad batteritid

Som ett svävande moln av kolibrier hänger ett trettiotal handfläktar från Clas Ohlson över lika många mer eller mindre halvfyllda flaskor utplacerade på golvet i Norrbottens museums utställningslokal för tillfälliga utställningar, på första våningen.

Flaskor och fläktar. Hua Kuan Sais installation fyller rummet med ett hummande läte.   Foto: Andreas Wälitalo

Flaskor och fläktar. Hua Kuan Sais installation fyller rummet med ett hummande läte. Foto: Andreas Wälitalo

Foto: Andreas Wälitalo

Kultur och Nöje2011-07-13 06:00

Ljudet som uppstår då draget från fläktarna, upphängda i sina elektriska matarkablar, möter resonansutrymmet i flaskorna låter som kolibrifåglars vingbrummanden. Ljudet förändras med fläktarnas wobblande rörelser samtidigt som vissa fläktar stannar medan nya utvilade drar igång. Kul idé, men rätt grund tänker jag, och frågar mig samtidigt hur många gånger skrattar man åt en rolig vits. En gång, kanske två om man är lättroad. När överraskningsmomentet i vitsen är förbrukat slocknar skämtet. "Ett genomskådat konstverk är dött" sade en gång poeten Gunnar Ekelöf. När konstnärens tankesprång är avslöjat, hur länge fortsätter verket att engagera? Kommer verket att ha någon betydelse om tio år? Om fem? Om två veckor? Kommer det att förändra något eller är det bara tillfällig underhållning, ett tidsfördriv i väntan på ... vadå?

Jag tycker att det är relevant att ställa sig frågan om ett verks beständighet över tiden. Är detta något jag kan gå tillbaka till och hämta kraft, tröst och vägledning ur fler än en gång? I biennalens katalog förklaras att man ofta kan uppleva en känsla av "ingenting" vid betraktandet av Hua Kuan Sais verk. Frågan om beständighet aktualiserades i dubbel bemärkelse då jag efter exakt två veckor återsåg verket. Då stod allt stilla, inga wobblande rörelser, inga ljud, ingenting, bara Clas Ohlson-fläktar hängande i kablarna över halvfyllda flaskor. Nu var det inte ens kul längre. Personal på platsen upplyste om att konstverket var ur funktion. Kan man av det dra slutsatsen att det har upphört att vara ett konstverk?

Frågan är av betydelse eftersom det inte längre är alldeles självklart vad som definierar ett konstverk och vad som inte gör det. Att då och då ställa sig tvivlande inför konstens anspråk och materialet i kejsarens kostymering tror jag bara är nyttigt för konstlivet. Det betraktas ofta som att svära i kyrkan, som varande konservativt, rent av reaktionärt bland många av konstens arrivister. Men tänk ett varv till, frågan om ett verks beständighet handlar faktiskt mer om framtiden än om det förflutna.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!