Anita Pettersson, Luleå, beskriver på insändarplats i Norrbottens-Kuriren 19 juli, hur hon och hennes barnbarn Ebba besökte Museiparken 2005 och med glädje tittade på verken som den gången ingick i Luleå Sommarbiennal. Ebba, som nu måste vara två år äldre, pratar fortfarande om hur kul det var.Men i år stannar mormor hemma! Och det på grund av att hon läst tidningarna och tagit ställning. Det kanske kunde vara idé ändå, såväl för Anita Pettersson som för andra negativa insändarskribenter, att genom självsyn först skapa sig en egen uppfattning. Lita mera på de egna ögonen än på allt som står i tidningen, och eventuellt därefter ta till pennan.För att nu vidga ett barnsligare underhållningsperspektiv till vad som till och med skulle kunna vara konstpedagogik: Hade jag lyckan att vara morförälder, skulle jag definitivt hitta många saker att visa mitt barnbarn och gemensamt glädjas åt och samtala kring i parken under årets Biennal. Vi kunde fundera över Sakir Gökcebags vita labyrint, varför den kallas Reptilers hemvist, om man kan gå i den och hitta ut eller bli fångad, och vi kunde jämföra den med Luleå hembygdsförenings permanenta stenlabyrint en bit söderut i samma park.Joanna Biela Garridos Mitt hus i Luleå är bara en tvärhand högt och barn brukar älska modeller och miniatyrer.Yasam Sasmazers träskulptur Allt är mitt föreställer en flicka med famnen full av leksaker, kanske i Ebbas ålder. Kanske har Ebba ännu mer leksaker, varav hon säkert fått en del av mormor! Vad kan det överflödet betyda? Och ser hon inte lite elak ut den skulpterade flickan? På andra sidan Storgatans förlängning i parken finns det också något så märkvärdigt som ett hoprullat träd. Nog kan det sätta fantasin i rörelse!Till sist "patronerna" då, Stein Henningsens tolv glassiga monumentala fotografier, som ser ut som kosmetikareklam, färgglada, vackra! Jag vet inte om Ebba lever i en glasbur, skyddad från omvärlden, men jag misstänker starkt att ett barn som 2005 kunde gå med sin mormor och prata om konst, två år senare har hunnit drabbas av både nyhetssändningar och dataspel, där våldet är påträngande direkt. Fotografierna är knappast skadliga för någon vid ytligt påseende, men kan ge anledning till samtal om krig och fred och dubbelmoral. I en förtroendefull relation kan man förvisso samtala också om sådant med barn!Beträffande de två performanceföreställningar som Anita Pettersson refererar till så har de ingenting med Luleå Sommarbiennal att göra. Pia Suonvieris Bald & Beautiful ägde visserligen rum på Konsthallen i Kulturens hus, där biennalens flesta verk visas, men tillhör inte biennalen. (Jag önskar dock att jag hade fått uppleva den föreställningen, där länets främsta performanceartist konstnärligt bearbetar ett alltför vanligt kvinnoöde, det att drabbas av bröstcancer.) Den famösa urineringen ägde rum - i Umeå! Märkligt, att den pottan skall spilla över på Luleå Sommarbiennal …
