Konst: Ingen skugga över debututställning

Galleri Skåda i Luleå har numera blivit något av ett debutantgalleri. Det har gått dithän att man till och med börjat annonsera efter utställare. Vad ger det för signaler? För mig andas det om inte desperation, så misströstan och brist på orientering. Kan det vara så krasst, frågar jag mig, att amatörer gärna avstår från rimliga utställningsvillkor bara för att få ställa ut och att det är därför galleriet kör den här linjen? Skåda förefaller vara på defensiven. Ingela Martikkala (ingen skugga över hennes debututställning) visar just nu sin första separatutställning på galleriet. Hon visar 19 verk i en rätt ojämn kollektion där man kan ana inflytanden från målerikurser och kursledare. Det är ju inte ovanligt att det blir så innan man funnit sitt eget uttryck. Motiviskt handlar hennes målningar om den lilla intima världen, relationer, känslor och fantasier drömmande och poetiskt gestaltade i en lätt naivistisk/surrealistisk bilddräkt. Bilderna befolkas av barn, hundar och fåglar i olika former. En isbjörn får med sin uppgivna uppsyn uttrycka Saknad vid betraktandet av en vit form förlorad i det blå. Ett naket barn klappar en hund Med varsam hand medan en gul fågel som ett höstlöv singlar ner mot marken. Ovanför en av djuprött vibrerande Kraftkälla svävar en lika röd fågelsilhuett mot ett ändlöst och grådisigt fruset landskap. 1600-tals filosofen Descartes myntade begreppet "jag tänker alltså finns jag". Martikkala tycks vända på steken i målningen Jag är. Alltså målar jag, kunde hon tillägga. Sistnämnda bild har lite av poeten och konstnären Margareta Rehnbergs surrealistiska bildpoesi över sig. En ensam form som står i utkanten av bilden med en flyende skugga och med ett tankemoln över sig. Jag är alltså målar jag! Eller, vidareutvecklat, som Martin Ljung uttrycket det i en gammal reklamfilm för Alcro köksfärg "det är fult att inte måla".