Till åminnelse av normandernas erövring av England 1066 broderades den berömda Bayeuxtapeten. Det är ingen vävd tapet utan en sjuttio meter lång och femtio centimeter bred linneremsa späckad med bildbroderier. Tillkomsten är höljd i dunkel men man tror att denna storartade medeltida textil var ett kollektivt arbete utfört av en smärre armé av Normandies skickligaste brodöser efter munkars förlagor.
Den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba är en lika förfaren brodös som många av de normandiska. Hon har utvecklat sitt bildberättande ur den kvinnliga samiska handarbetstraditionen och bearbetat det till ett samtida narrativt konstnärligt uttryck. Hennes magnum opus, som tog fyra år att göra och som invigdes 2007, hänger i aulan på Tromsö universitet. Det är inte lika långt som tapeten från Bayeux men väl tjugofyra meter och som hon dessutom har utfört på egen hand. Det berättar om samernas historia, där basen för den samiska kulturen och identiteten utgörs av språket och myterna, rennäringen och det som är kopplat till den, jojken, handaslöjden och sömnaden.
De flesta av Britta Marakatt-Labbas textiler är små arbeten i kammarformat. Hon kombinerar sina små bildbroderier med textila collage av spetsar, gasväv, kläde, screentryck och små fastsydda färgade tygstycken. Med svart tråd tecknar hon renhjordarnas hornkronor och björkskogens sly som krackelerade mönster över bildytorna. Ibland frigör sig stygnen och hon låter sömmarna löpa över bildplanet i rytmiska mönster. Emellanåt vacklar nästen lite nyckfullt sorglöst hit och dit, oregelbundet. I nästa stund stramas stygnen till och blir prydliga och ordningsamma. Små figurer, iakttagare, med röda eller gröna mössor dyker upp bland björkstammar och bakom bergskammar. Dåtid och nutid blandas, anfäder och anmödrar besjälar de vidsträckta, öppna landskapen. Allt ligger nära himlen, så även underjorden.
Britta Marakatt-Labba gräver verkligen där hon står. Mytologin och berättelserna blir den fond mot vilken det dagsaktuella utspelar sig. Exempelvis den senaste tidens gruvprospekteringar i länet som går på kollisionsskurs gentemot rennäring, turism och miljöintressen. I många av de små men framförallt i fyra stora välkomponerade panoramabilder kommenterar hon just det fenomenet.
Det är ingen obygd man vill exploatera för kortsiktig ekonomisk vinning, det är ett kulturlandskap, ett befolkat kulturlandskap. Ingen industri lämnar så mycket miljöförödelse efter sig som gruvnäringen. Rennäringen har varit ett hållbart koncept i århundraden den vill man offra för några decenniers gruvdrift, för att inte tala om alla de miljökonsekvenser kommande generationer måste ta hand om när gruvbolagen dragit vidare.
Konst i politikens tjänst är inte något oproblematiskt, den har ofta en kort livslängd och blir gärna lika endimensionell som den politiska parollen. Det finns undantag, exempelvis Bayeuxtapeten eller Britta Marakatt-Labbas konst. Den är ofta politisk, men den har till skillnad från mycket annat som visas poetiskt djup och laddning, förfaret och innovativt handlag samtidigt som den är förankrad i tradition och bildberättande. Det lyfter den högt över slagord och andra plattityder.