Konst: En övertygande berättare

Vad alla var eniga om var att både modernismen och dess senare utväxt postmodernismen var uttryck för auktoritära och strängt totalitära konstuppfattningar. Diskussionspanelen kom fram till att modernismens evolutionära synsätt, det vill säga uppfattningen att konsten har en linjär utveckling, innebär att dess förespråkare tar programmatiskt avstånd från traditionens koder till förmån enbart för originalitet och innovationskrav. Det är en uppfattning som inte är särskilt modern, den har mer än hundra år på nacken, och som har underkänt konstens berättande uppdrag. För att upprätthålla det narrativa perspektivet i konsten, konstaterade Palm, måste utövare och publik ha gemensamma koder. Den så kallade samtidskonsten innehåller en dold agenda som ofta går publiken förbi. Frågeställningarna i den diskussionen väcks igen när jag beskådar Emanuel Bernstones utställning på Konsthallen i Kulturens hus. Hur ser konstetablissemanget på ett så inopportunt konstnärsskap som Bernstones? Här är en konstnär med ett oerhört drivet handlag, som målar föreställande landskapsvyer och som dessutom har fåglar i många av sina bilder. Han behandlar färgen ytmässigt som plastisk massa med spackelspade och breda penslar. Lite som Gerhard Richters modernare måleri bara med den skillnaden att där Richter är abstrakt är Bernstone förställande. De bestämda dragen med spackelspaden korsas av några skrapningar med baksidan av en pensel och plötsligt uppstår en vattenyta med speglingar och några vasstrån mot en dunkel skogskant. Många av hans bilder beskriver stadens ogästvänligt kyliga miljöer. En spacklad yta blir en kakelklädd vägg i en kulvert. Ett räcke uppstår av ett tejpreservage i den vita duken. När tejpen är borttagen ser vi det vita kyliga räcket mot de kakelblanka väggarna. Många av interiörerna påminner i färg, form och atmosfär om Lars Lerins stora akvareller från nordnorska fiskeverk. Blöta kalla golv med ljusreflexer i väggarna. Livet har flytt de ogästvänliga miljöerna och om människor förekommer så syns de bara som en skugga. Det är kalt, tyst och kallt men ändå finns där en allvarlig skönhet. Första gången jag kom i kontakt med Bernstones bilder var för tio år sedan då jag såg en kollektion akvareller visad i uppsalagalleriet Linnés regi. Man märker i dessa målningar Bernstones förtrogenhet med akvarellmåleri sättet att reservera, att lämna stora fria ytor, att låta det flyta, att enbart antyda och att lita på att betraktaren fyller i resten. Det är ett mästerligt måleri, men hur lönar konstetablissemanget sådant mästerskap? Han hamnar väl förmodligen i samma division som Lerin, Lars Jonsson, Karl Mårtens, Gunnar Bruzewitz och andra samtida naturskildrare. "Javisst, det är skickligt, nästan för bra, men...det är ju så traditionellt! formalistiskt och dessutom litterärt - det berättar ju något - och dessutom om fel saker. Det är bilder som varken berör dekonstruktion, etnicitet, postkolonialism eller gender." Vad som egentligen gäller ligger som en överenskommelse i den dolda agendan. En ängslig pakt mellan de som har ekonomiska intressen i konstlivet nämligen konstnärerna, samlarna, curatorerna, institutionerna och kritikerna. Publiken som oftast över skattsedeln bekostar ruljansen tillfrågas numera aldrig. Å andra sidan hade vi haft van Gogh om hans samtids publik fått bestämma? Svårt att veta men han var i alla fall en god berättare i bild och vår tillvaro är ju i huvudsak våra berättelser. Emanuel Bernstone är en bra berättare, gå och låt er övertygas.

Konst: En övertygande berättare

Författaren Göran Palm, Ingela Lind, konskritiker på DN och chefredaktören Carl Forsberg, för tidskriften Aorta diskuterade modernismen i programmet Var fjortonde dag i TV-kanalen Axess, härom dagen.