Ofta har färgen det djupt röda vinets nyans. Ibland är den ljusare och skarpare medan den andra gånger är nästan svart, som i utställningens häftigaste verk Moderskepp.
Moderskepp är också ett av de större verken. I överkant syns undersidan av ett något som liknar ett luftskepp. Rymden runt omkring är vackert hotfull med en pulserande punkt i fjärran. Skeppet självt är sårat, rispat med löst hängande trådar. Nöjd skulle jag kunna lämna utställningen så.
Den rymmer dock 32 andra verk. Några är samlade i sviter bestående av små kvadratiska bilder. I det inre av utställningens två rum utgörs sviten av stilleben - eller snarare fragment av stilleben. Klassiska motiv som vindruvor, päron, glas och vaser som först tillsammans med titlarna får någon egentlig betydelse. De heter sådant som Vi måste hålla ihop eller Och hon talade och talade ... och blir till humoristiska bagateller. Förutom de med de irriterande gammelrosa och därmed overkliga, vindruvorna förstås.
Den andra sviten Knopp är trots sitt upprepande av motivet, maskrosor i knopp mot svart fond, mer intressant. Nummer VII är såld. Det är den enda där de gula kronbladen börjat visa sig. Tillsammans med de övriga slutna blir den spännande. Ensam - kanske banal?
Men för att återvända till den röda färgen så gör den mig mest förbryllad. Den känns så ny och ovan samtidigt som konstnären håller kvar det hon vant publiken med: en kombination av realistiskt noggrant måleri och en ton av saga och mystik. Motiven är dock nya - oftast en kombination av tungt mot lätt i form av kvadratiska men oregelbundna gatstenar och pappersark.
Men i motsats till det traditionsbärande vanitasmotiven i många av hennes stilleben, eller i de svävande skeppen och tornens möjliga fantasykontext, som båda öppnar för tillgänglighet, är det svårt att få tag på de nyas berättelse. Stenarna, färgvalet och de små svaga tecknen: en cirkel eller en stiliserad amulett i form av en figur, är förborgade. Sådär som det lätt blir när man anar en symbolik men inte förstår koderna.
Jag vill faktiskt skylla en stor del av detta på färgen som liksom blir grov i mun, ibland kladdig och pålagd med ett handlag som känns överraskande osäkert. Det kontrollerade och sobra som utmärker Karin EE von Törne Haerns förhållande till det svarta och blå är ruckat. Det var oväntat och inte helt bekvämt.