Konsert: Karen Gomyo lyfte hela tillställningen

Lägg därtill vissa ljudeffekter, bartokpizzicato och spel på med stråken på stallet till exempel, som ger musiken ytterligare en dimension och sedan rytmen, jag säger bara rytmen. Detta fick vi som besökte Kulturens hus i går kväll oss till livs, allt framfört av kammarorkestern med den unga violinvirtuosen Karen Gomyo som solist. Och som hon spelade. Hon gav Piazzollas musik en nerv som verkligen lyfte hela tillställningen. Och hon spelade med ett temprament som, ömsom smekandes violinen och frambringandes de ljuvaste fraser, ömsom nästan argsint drivande i de mest hissnande passager, verkligen var roligt att lyssna till. Verket, Las Cuatro Estaciones Porteñas, är ett fyrsatsigt försök av Piazzolla att beskriva årstidernas skiftningar. Och det skiftar verkligen i musiken. Den första satsen gungar nåt så infernarliskt. I den andra satsen får vi höra ett mycket vackert solo av Erik Wahlgren på cello, musiken har en helt annan karaktär, lugn och vacker. Men det bestående intrycket är ändå svänget, rytmen och det mycket dynamiska framförandet av hela verket. Publiken visade verkligen sin uppskattning och Gomyo bjöd på ett extrnummer i samma anda, tango, rytmer och virtuoseri, på ett sätt som gjorde att man blev glad i själen. Efter pausen bjöds det på helt andra tongångar, nämligen Dimitrij Sjostakovitjs stråkkvartett nummer tio, här i ett arrangemang för stråkorkester. Det var verkligen en kontrast till det som bjöds före paus och det tog så åtminstone mig ett tag att komma in i verket. Sjostakovitj har ju ett helt annorlunda tonspråk. Han skriver musik som om han hade all tid i världen. Upprepningar av rytmiska mönster, långa fraser som, tycks det, nästan inte har något slut. Men orkestern övertygar mig till slut genom sitt fina framförande. I dena andra satsen, Allegretto Furioso, blir det verkligen Furioso. Det kommer fram en desperation, särskilt i cello, som är mycket lockande. Tredje satsen är en mycket vacker historia och som Sjostakovitj kryddar med "fel" toner ibland och den sista satsen, allegretto, blir en lätt, glad och trevlig avslutning på kvällen för mig.

Konsert: Karen Gomyo lyfte hela tillställningen

Den som säger att klassisk musik inte svänger har fel. Eller så har vederbörande inte hört Astor Piazzollas musik. Dels innehåller den en dynamik, både vad gäller tempo och klangfärg, som formligen tvingar in åhöraren i skeendet.