Konflikten betraktad med olika ögon

Jag har läst två böcker, båda skrivna av kvinnor om konflikten Israel/Palestina.
Pernilla Ahlsén, en svensk ung journalist bodde i Jerusalem i två år för att kunna göra intervjuer med kvinnor från båda sidor. Kvinnornas berättelser gör verkligheten bakom alla tidningsrubriker och nyhetsreportage i TV till berättelser om människor av kött och blod.
Vi får till exempel möta Aya, en israelisk judinna som är aktiv i Machsom Watch. Hon tillbringar tre dagar i veckan vid vägspärrarna mellan Israel och det ockuperade Palestina. Hon säger att nu när hon vet vad som pågår kan hon inte fortsätta med sitt vanliga trygga liv, hon vill visa palestinierna att det finns israeler som inte håller med regeringen.
Ahlsén har besökt flyktingläger och vägspärrar, pratat med unga judinnor som gör lumpen och palestinska sjuksköterskor som varje dag smyger över gränsen för att kunna arbeta på israeliska sjukhus. Hon har druckit te med en kvinna som suttit fängslad för att hon tänkte skjuta israeler på öppen gata mitt i Jerusalem. Reportagen är välskrivna och ger ett bredare perspektiv än vi är vana att få genom nyhetsbevakningen.

Susan Nathans bok är något helt annat. Det är en bekännelse, en personlig uppgörelse med allt vad hon tidigare trott på. Hon är själv judinna. När hon var 50 år gjorde hon "alyia", det vill säga utnyttjade sin rätt att som judinna att komma och leva i det land som kallades judarnas. Hon var övertygad sionist, hon trodde att hon flyttade till "ett land utan folk, för ett folk utan land".
Det dröjde inte länge förrän hon insåg att hon var lurad. Hon tyckte att hon kände igen samma människosyn som hon revolterat emot när hon bodde i Sydafrika under apartheid. "Känner du inte hur de luktar?" frågade den välkände akademikern när de passerade några unga arabiska studenter.
Hon började undersöka och upptäckte att det fanns 1,3 miljoner araber med israeliska pass, människor som inte hade samma rättigheter som de israeliska medborgare som var judar.
De var utsatta för en systematisk diskriminering. De får inte bosätta sig var som helst, bara i arabiska områden. Områden som inte fått någon kommunal service eller upprustning sedan 1948. När familjen blivit för stor, när en ny generation vuxit upp kan de få vänta upp till 15 år för att få bygglov. Därför bygger de ofta till en våning ovanpå föräldrarnas hus, eller inne på gården.
Många förnekas A-kassa för att de äger mark som konfiskerats av staten och som de inte äger tillträde till. Mark som de inte kan odla och leva av.
Susan Nathan tog konsekvenserna av vad hon upptäckte och flyttade till Tamra, en arabisk stad inne i Israel och förlorade alla sina judiska vänner på köpet. Ingen hon kände i Israel klarade av att erkänna att det fanns ett annat Israel. Det finns inte på kartorna, flyttbilen hittade inte staden, det fanns inte ens skyltar som talade om var staden låg.

Jag har lärt mig och fått veta mer från båda böckerna. Men medan Pernilla Ahlsén, trots god vilja och mycken ansträngning, aldrig upphör att vara en lite besserwissrig svensk journalist, är Susan Nathans uppgörelse både smärtsam och personlig. Trots att jag aldrig varit sionist och inte är jude drabbas jag som läsare av hennes upptäckter. Och när hon totalt omvärderar allt hon trott på och stått för och i slutet av boken tar ställning för att alla de palestinier som fördrivits från sitt land för att ge plats åt "hemvändande" judar, ska ges kompensation för sitt lidande och möjlighet att återvända så känns det som en moderat åsikt.

Konflikten betraktad med olika ögon

Två böcker om konflikten mellan Israel och Palestina