Det finns i stort sett bara fyra sätt att göra radikal popmusik idag. Antingen via en överenskommelse med lyssnaren, "vi lovar och svär att ingen musik gjordes efter det här årtalet, i alla fall ingen vi tänker låtsas om". Och så låter det man gör som exempelvis Billy Childish eller Jonathan Richman, där det radikala är just detta att det är så bra trots dessa uppenbara begränsningar. Eller så gör man musik från framtiden, som Aphex Twin eller Kevin Blechtum, nästan helt utan referenser överhuvudtaget. Eller så är man så extrem i sitt uttryck att det inte finns några ingångar annat än för specialister, låssmeder, liksom. Då låter det som Sunn O eller Mayhem. De här tre har sina fördelar och nackdelar men gemensamt att upphovsmännen/kvinnorna åtminstone har tagit ställning till något. Det fjärde sättet är det politiskt mest korrekta, nämligen att skriva och spela så eklektiskt som möjligt. Ta intryck från hela världen, eftersom hela världen numera bara är ett musklick härifrån. Man omformar alltså sina influenser och intryck till ett eget uttryck. Svart - vitt, U-land - I-land, landet - staden, klassiskt - modernt och så vidare. Man förenar en massa motsättningar. Ungefär som Talking Heads gjorde i början av 1980-talet.Det är ur det perspektivet jag för det här resonemanget, alltså populärkulturellt, smått intellektuellt och (tyvärr, vill jag understryka) vitt.Gang Gang Dance kommer från New York och låter på denna skiva som man hoppades att exempelvis M83 och Radio Department skulle låta efter att ha läst om dem. Det är rytmisk (men inte nödvändigtvis dansant) konstmusik med vackra melodier och stora arrangemang. Komplext men inte navelskådande. Som gjort för vita, vänsterradikala västerlänningar som jag. Något man skäms lite för att förstå och uppskatta. Men skammen är kulturellt betingad och vad är det som säger att vi som känner den skammen inte är förtjänta av ett soundtrack, lika väl som de som omfamnar till exempel R Kelly förbehållslöst? Saint Dymphna är en enorm skiva, trots att den lika väl kan avfärdas som kolonial världsmusik.
