Kommer denna rasism att bestämma Europas öde?

Hatet mot muslimer är en politisk realitet i Sverige och Europa. Det borde vara utgångspunkten för all diskussion. Men är situationen alarmerande, att jämföra med nazisternas mobilisering mot judar under 1930-talet? Eller ingår muslimhatet som viktig ingrediens, bland andra, i främlingsfientlig populism, och kan bekämpas med mer "normala" metoder? Frågan diskuterades i DN sommaren 2008 och den borde ha diskuterats i den jättevolym som Andreas Malm släpper i dagarna, Hatet mot muslimer. Malms bok är en enorm sammanfattning av det som kan rymmas inom begreppet "muslimhat", alltså den otroliga smörja som sträcker sig från Sverigedemokraternas ideer till de serbiska milisernas praktik: massakrer och folkmord. Ett osannolikt svammel om hur muslimer håller på att ta över västvärlden, med hull och hår. För närvarande en riktning, mest politiskt verksam och accepterad i vårt södra grannland. Jag förnekar inte att den genomgången är intressant som ett bestiarium över en särskild form av modern rasism. Just påståendena, exempelvis från den amerikanske liberalen Bruce Bawer, om att Sverige i stort sett tagits över av muslimska krafter. Att det ska vara så förtvivlat svårt att se tecken på detta maktskifte, om man nu inte nöjer sig med att gubbarna på en turkisk klubb har glott elakt på Bawer vid ett tillfälle? Eller de historiska tokerierna om att väst alltid befunnit sig i krig med islam, från 700-talet, till dags dato. Hela tiden? Även under religionskrigens 1600-tal, även under världskrigens 1900-tal? Men frågan är - är det just den Rasismen som kommer att bestämma Europas öde, på samma sätt som en österrikisk korprals delirium kom att bestämma vårt 1900-tal? Osvuret kan vara bäst, historien väljer ofta sin egen väg när vi bestämt oss för att ha förstått den. Anders Malm har förtvivlat lätt för att skriva förtvivlat långt, även efter att han redan bevisat och beskrivit allt. Och islamhatet är inte särskilt sofistikerat eller kunnigt. Men Malm är ibland lös i köttet, som när han demagogiskt enkelt kritiserar Samuel Huntington. Den senare är inte invändningsfri, men ingen enkel islamofob. "De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet." Säger Huntington i Civilisationernas kamp. Är inte det en mening från den "höga höjd" som Malm efterlyser i sitt förord? Och verkar inte skulden ganska jämt fördelad, och överraskande analytisk för att komma från någon som beskylls för islamhat? "Här är inte platsen för att skriva handlingsprogram" skriver Malm på sista sidan i sin bok. Nej, det kanske författare inte ska göra, men om vi ändå hade ett sådant. Vad är det vi ska vara mot, förutom Sverigedemokraterna och rasism varhelst den dyker upp? Är islamhatet en politisk fara som leder tankarna till 1930-talet, står demokratin hotad? De allmänna politiska reaktionerna på massakrerna under den senaste Gazabelägringen andades väl inte tyst förståelse för förtryckarna, eller? Från "lite högre höjd" är nog kritiken mot islamismens brott och kritiken mot hatbrott mot muslimer ungefär likvärdig. Behövs det ett alltså ett särskilt handlingsprogram mot den antiislamska rasismen? Den frågan ekar länge efter läsningen av Malms bok.