Komma med kritik

Det låter som ett otrevligt djur, men var bor det? Det verkar ha släktingar i förlagsbranschen där redaktörer, av Maria Vedin, fått likartad karaktäristik. Men försöker inte Vedin främst övertyga sig själv? Att denna skvader, som inte förstår, är något slags hot? Finns den alls? Den vanligaste poesikritikern är ju den som inte skrivit ett ont ord om modern dikt under hela sin medkännande karriär. Han/hon är minst av allt folklig, men mycket solidarisk. Är det den Vedins humör är ute efter?<br>Komma 4/05 är till alla delar lika debutnumret. En inomlitterär svalhet, kombinerad med lagom nasalt missnöje. Det är förstås artigt och skolfostrat, en så välartad seminarieövning som Pär Sjölinder där skriver i strukturalistisk skolastik har jag sällan läst i nutid. Av någon anledning kallar han den En upprorets litteratur, rätt titel hade varit ?Alla rätt på tentan?.<br>Eva-Stina Byggmästers dikt i detta nummer är läsvärd, Alexander Ahndorils försök till nyskriven dramatik är det inte, det är voluminöst strunt. Och när Markus Sandén skriver att den norske författaren Tor Ulven borde översättas kan jag bara hålla med. Av presentationen att döma ett brinnande författarskap. En hel del smått, inte så mycket gott. Sist av allt diskuterar David Karlsson och Peo Rask stöd till kulturtidskrifterna. Det brukar Peo Rask göra.<br>

Komma med kritik

När tidskriften Komma gjorde debut var Maria Vedin arg på kritiker. Flera nummer senare har hon fortfarande samma jämna humör, men nu gentemot ?folkliga kritiker?. I korthet tror jag att hennes ilska går ut på att den sortens kritiker inte riktigt fattar.