Trots ett växande kulturliv får kulturjournalisterna allt mindre resurser på Islands krympande medier.
På anrika Morgonbladid, länge landets största morgontidning, nu petad från förstaplatsen av gratistidningen Fréttabladid, består den sammanslagna kultur- och nöjesredaktionen numera av tre personer, varav en också redigerar de dagliga kultursidorna.
– Vi har det vi gör, säger kulturredaktören Silja Björk Huldudóttir, som årligen skriver om ett 30-tal teaterföreställningar som kritiker.
Tidningen, som firade 100-årsjubileum 2013, har de senaste åren gått igenom en rationalisering från 300 anställda 1999 till dagens 180. Ägd av de nya finansvikingarna under åren före krisen, hamnade de i fritt fall efteråt och köptes till slut in av fiskeindustrin, som tillsatte den kontroversielle David Oddsson – tidigare premiärminister och senare chef för riksbanken och en av dem som anses ansvarig för krisen – som politisk chefredaktör, något som vållat kritik.
Dagligt kulturprogram
Några kilometer bort i en av Reykjaviks förorter sitter hennes kollega Thorgeidur Sigurdardóttir, som bland annat producerar det dagliga kulturprogrammet Vídsjá i public service-radions kanal 1. Hon fick i december se 60 kollegor lämna Rikisutvarpid, RUV, som dagligen sänder tv i en kanal och radio i två.
– I vårt dagliga kulturprogram mixar vi kritik med samtal om vad som är på gång och politiska diskussioner. Just nu har vi talat en del om immigrationen till Island. Vi som är vana vid att ta hit människor för att vi behöver arbetskraft står nu i en situation där folk söker asyl här, men nästan alla får avslag.
Mångfald och backlash
Som teaterkritiker har hon varje vecka alltid någon ny föreställning att tala om. Förutom Nationalteaterns tre scener finns det lika många på Stadsteatern och dessutom flera aktiva fria grupper. På senare år har Island också satsat på fler konstnärliga utbildningar på universitetet, vilket bland annat resulterat i en renässans för pjässkrivande.
Trots mångfalden ser hon en backlash inom det kulturella området. Den glöd som tändes i samband med krisen har nu börjat falna, den ständiga bristen på pengar tär.
– När man tänker på det är det nästan komiskt hur mycket som ändå pågår här trots allt. Men vi har en attityd som säger att alla kan göra något om bara viljan finns. Det är en stark tradition hos oss som nog betyder allt, säger Thorgeidur Sigurdardóttir.