Komisk träffsäkerhet i Kalix

Älven flyter lugnt förbi, solen värmer oss i publiken och myggorna verkar hålla sig på avstånd. Kjell Morin och hans kollegor i ensemblen står på tårna och levererar en hiskeligt farsartad historia där karaktärerna byggs upp fint i första akten och sedan exploderar i den andra. Först och främst har Kjell Morin skrivit en enkel och djupt mänsklig historia om mänsklig godhet och svaghet och han har gjort det med hjärtat på rätta stället. Handlingen centreras kring Kjell Morins åldrande August på sin gård i Gråträsk, och runt honom cirklar både gamar och goda änglar. SNART KOMMER DOTTERN hem med sin nya men skumma italienska man, tre kuttrande pilska damer stryker omkring, gårdspojken Ronny försöker under Augusts ledning lära sig hålla andan under vatten. Här finns också den raspiga rallysamariten Stina och framför allt finns ängeln i rummet, Lotta, Augusts kära, men avlidna hustru, som vakar över hela härligheten. Inger Svanold gör henne till en god fé i sitt fina samspel med Kjell Morin. Det handlar om att August ska övertalas att flytta in på hemmet men först ska hans förmodade skatt hittas. Och så gungar farsen fram i en jakt på en skatt som kanske, kanske inte, August har gömt någonstans. HELA ENSEMBLEM ÄR värd allt beröm. Skådespelarna och musikerna etablerar snabbt en trygg och säker plattform. Den komiska rytmkänslan finns där och den gryta som Kjell Morin har kokat ihop har inte många svaga ingredienser. De tre kärlekstörstande damerna, Ewy Nilsson, Marianne Lindgren och Eva Tornberg kvittrar omkring, sjunger och åbäkar sig, precis som de ska. Deras roll är spelevinkarnas och de gör det bra. Eduardo, eller Eddy Ragnarsson från Bondersbyn, är en alldeles särskild figur. Peter Wikström gör det mesta rätt med denna sorglustiga skummis. Gårdspojken Ronny, spelad av Conny Lindgren är helt enkelt en född komiker; minspel, timing, det mesta sitter som gjutet när han levererar sina saktmodigt underfundiga repliker. Augusts dotter Linda, spelas på ett naivt och samtidigt trovärdigt sätt av Carina Bergdahl. KJELL MORIN INTE att förglömma. Han gör sin August till en skön krumelur med både en och två rävar bakom öronen. Han är förstås farsens grundbult men samtidigt är det klart att hela ensemblen fyller ut sina scenkostymer och därför blir inte heller Bönor och fläsk någon enmansföreställning. Tvärtom, här får alla ta sin plats på scenen och de gör det med en komisk träffsäkerhet som imponerar. Musikaliskt är det gammal schlager som återanvänds och förnyas, ibland med nya texter av Kjell Morin och Sonja Harr. Slutsången, Bönor och fläsk, är skriven av Sonja Harr och Kjell Morin, dessutom är det det sångnummer som fungerar bäst i föreställningen.

Komisk träffsäkerhet i Kalix

FÖRST MÅSTE DET sägas att förutsättningarna för en härlig lustspelskväll är på plats när Böner och Fläsk rullar ut från den vackra scenen på Vassholmen.