Lill Lindfors och Reuben Sallmander spelar fyra par i varsin scen. Först ut är Berit och Jonatan som båda har passerat singelvärldens bäst före-datum. Det skojas om läsglasögon och potensmedel. Men också om att karlar minsann är si och att kvinnor är så.
Och kanske finns fortfarande Sallmanders gubbe av den gamla stammen. Han som tar sig några ryska droppar för att våga prata med kvinnor och insisterar på att betala notan på krogen. Men han känns mer bekant som dammig stapelvara från svart-vita filmer.
Som Berit är Lill Lindfors på en gång flirtig och nojig. Hon har tajming och spelar vant på kontrasten mellan att vilja och att våga.
Den musikaliska njutning som programbladet lovar fungerar som en brytare medan Lindfors och Sallmander inför öppen ridå pillar på en ny peruk och byter kostym.
Och det är mjukjazz. Men i stället för att använda sig av de sångresurser som står till buds väljer man singback till förinspelad sång. Det är obegripligt, och inte så lite töntigt.
När den blommiga tantvästen bytts mot en röd ponduskavaj möter vi faghagen Lollo. Tjejkompisen som oförtrutet står bredvid ärkebögen Barry och hoppas att han ska komma till sans och välja henne.
Barry är handvrickad och högröstad. Han glittrar i diamanter, hoppar i buskage med härliga blottare och har en champagneflaska i vardera hand. Jag gapar storögt. Hjälp. Den här bilden vore något att göra en skriktårta av och skicka till kulturministern.
- Älskling, jag är en kråka, en tvestjärt, en schana! gnäller Barry.
Med de orden avfärdar han Lollos föreslagna konvenansparti. Men att kalla bögar för kråka och schana är ungefär som att kalla jeans för blåbyxa. Femtio år fel. Barry är en föråldrad nidbild.
I nästa scen blir det charterfylla med hicka och vingel. Maggan och Ronny som tagit ut skilsmässa men tar en sista semester tillsammans skulle egentligen kunna bli något spännande. Men i stället för att ta fasta på de känslor som bubblar under ytan har regissören Jan de Laval lagt krutet på fysisk humor.
Ensamma hjärtan brister på att den saknar nyanser. Lindfors kvinnor är alltför kärlekstörstande. Sallmanders män har genomgående svårt för relationer.
Det är inte fel att spela komedi. Och klichéer på en teaterscen kan vara spännande. Men det förutsätter att publiken är med på noterna. Här får vi fördomar bekräftade i stället för ifrågasatta.