Kolonialt förhållningssätt och ärligt intresse
En ny bok om samer, en som behövs. Yvonne Rittvall berättar om nya tider inom det samiska samhället, där de arbetar för ökad makt över sin egen historia. Forskare och skribenter har tillsammans gett olika pusselbitar om förändringsprocessen.
 Samer har blivit betraktade och utnyttjade. Det konstaterar Christina Westergren, förlagsdirektör vid Nordiska museet och Eva Silvén, fil.dr i etnologi och intendent vid Nordiska museet i För Sápmi i tiden, Fataburen 2008 Nordiska museets och Skansens årsbok. Men i takt med att samerna, och andra urfolk, arbetar för ökad makt över sin historia och sitt kulturarv pågår förändringsprocesser. Detta innebär, enligt Christina Westergren och Eva Silvén, att museerna inte längre har tolkningsföreträde utan måste hitta nya samarbetsformer, i kommunikation med det samiska samhället. Den nya samiska basutställningen Sápmi på Nordiska museet har dock låg puls i ansatsen. Den stora djupdykningen görs i den kompletterande boken För Sápmi i tiden. Här skildras samernas liv, välgörande vetenskapligt och lättläst, av 21 skribenter och forskare. I fokus står levnadssätt, identitet, kulturarv, politik traditionell kunskap i utveckling och förändring samt omvärldens syn på samer. Varför har då Nordiska museet, med placering i Stockholm, den största samlingen samiska föremål i världen? Det var Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare, som tog initiativet, men samlingen kunde lika gärna hamnat i Luleå. För redan 1878 hade geologen Fredrik Svenonius och jägmästare Hugo Samzelius, i Luleå, planer för ett "lapskt centralmuseum". Hazelius ansåg dock att det var mest naturligt att en sådan samling förvarades i Stockholm och att de skulle bli svårt att hitta finansiärer i Luleå. Därför uppmanades de att samla föremål till Nordiska museet som redan hade "en rätt vacker samling" och hade plats för åtskilligt mer. Cecilia Hammarlund-Larsson, intendent vid museet, konstaterar att samlingens existens förmodligen är ett resultat av både ett kolonialt förhållningssätt och av ett ärligt och sant intresse för samisk kultur och historia. Hon anser att museet verkade "såväl integrerande som särskiljande när det gällde att relatera den samiska kulturen till den svenska nationella majoritetskulturen". Särskiljandet kom till uttryck i utställningsformen där det samiska förevisades som exotiskt och där samerna själva var utställningsobjekt. Detta i enlighet med hur andra folkgrupper presenterades på världsutställningar och museer i slutet av 1800-talet. Men, enligt Lars Jönses, antikvarie vid Dalarnas museum, var samerna av storsvenskt intresse i skapandet av den svenska nationalstaten efter förlusten av Finland år 1809. I det ödsliga Norrland blev de nomadiserade samerna utmärkta territorietäckare, konstaterar han syrligt. För denna idé, om den renskötande, förflyttande samen, som symbol för de halvt obebodda riket i norr, blev stereotyp för samerna och bidrog därmed till stora konsekvenser för dem. Via lagar och politik osynliggjordes icke renskötande samer. Patrik Lantto, docent och universitetslektor vid Centrum för samisk forskning, Umeå universitet och Ulf Mörkenstam, fil.dr. i statsvetenskap och universitetslektor vid Stockholms universitet konstaterar att samernas möjlighet att påverka fortfarande är starkt begränsad. Men de har konkreta lösningar som att Sametingets verksamhet ges en mer självständig, politisk position samt en ratificering av ILO:s konvention 169. För gemensam förståelse är endast möjlig genom ömsesidigt erkännande och genom praktiskt diskussion. Och det håller man givetvis med om.
För Sápmi i tiden - Fataburen 2008
Så jobbar vi med nyheter