Videon är inte längre tillgänglig
1964 hade hon precis börjat spela och turnera med Nursery rhymes, en rockgrupp med enbart kvinnliga musiker. En väldigt framgångsrik grupp dessutom, som turnerade över hela Sverige och i stora delar av Europa och som gav ut flera plattor. Ett gäng som var söta, men som kunde spela ändå, som omdömet alltför ofta lät.
Olika rum
Sedan dess har Marie Selander vandrat genom många olika musikaliska rum. I boken Inte riktigt lika viktigt? utgår hon nu från sin egen 47-åriga erfarenhet som musiker och levererar en lägesbeskrivning om ett musikliv där jämställdheten går i snigelfart.
- Folk som läst blir både jätteglada och jättearga. Jätteglada över att upptäcka hur många duktiga kvinnliga musiker som finns och har funnits, men som de aldrig hört talas om. Jättearga för att det är som det är, säger Marie Selander, som redan 2009 gjorde programserien Glastaket för Sveriges Radio.
En röd tråd
Där intervjuade hon 20 kvinnliga musiker och kompositörer om deras erfarenheter och tankar. Gensvaret blev stort, många hörde av sig och undrade var man kunde läsa mer, lyssna mer.
- Jag insåg att det saknades en bok i ämnet. Nu finns den. En bok som lyfter fram några av alla dessa osynliggjorda kvinnliga musiker och artister, som minst av allt varit några offer utan fungerat som energirika, nyskapande musiker och kompositörer. Kvinnor som brutit ny mark, ofta under extremt motstånd och som sedan försvunnit när musikhistorien skrivits, säger Marie Selander.
Hennes eget musikerliv ringlar som en röd tråd genom berättelsen. Det som en gång startade i ett barnrikehus i Hammarbyhöjden där pappa "Jazz-Calle" en gång varit Norrlandsmästare i charleston och foxtrot och mamma med sin vackra röst till fullo behärskade konsten att få barnen att gråta floder till sånger som I en sal på lasarettet, Vildandens sång och den om lilla Anna som blev ihjälslagen av sin alkoholiserade far.
Imponerade på Lennon
Musikintresset var en stor del av ett familjeliv där radion stod i centrum och där så småningom också en grammofon inhandlades.
På en språkresa till England 1963 hörde hon för första gången musik av Beatles och i packningen stuvades LP:n Please, please me i monoversion ner, inköpt på en skivaffär i London.
Samma höst sällade sig Marie Selander till en liten grupp flickor ute på Arlanda för att ta emot Beatles som genom radions Klas Burling bjudits in till sitt första Sverigebesök. Honom hade hon haft en hel del kontakt med som flitig brevskrivare till hans populära Pop 63. Ut till Arlanda hade hon och hennes kompisar liftat. In till stan fick de åka folkabubbla tillsammans med Klas Burling och John Lennon!
I boken berättar hon om hur de satt där i baksätet och ställde frågor till idolen och diskuterade någonting de läst i musiktidningen New Musical Express. "I think you girls know more about me than I do", svarade John Lennon och lyckan var fullkomlig.
En viktig dag
Men den dagen skulle komma att bli mycket viktigare för Marie Selander än hon hade kunnat ana. En av tjejerna som stod och väntade på Arlanda var Inger Jonsson från Nacka, som var precis lika musikgalen som hon och som spelade gitarr och piano. Med siktet inställt på ett eget musicerande åkte de bland annat till England och lyssnade på Rolling Stones, studerade spelstil och noterade ackord och for sedan hem och övade. Senare startade de Nursery Rhymes tillsammans.
Som popmusiker fick de tidigt känna av dubbelheten i att vara tjej och musiker. Om de spelade dåligt berodde det på att de var tjejer. Å andra sidan blev de också uppmärksammade just för att de var något så ovanligt som just kvinnliga popmusiker.
Och på den vägen är det. I sin bok citerar Marie Selander bland annat en ung musiker som talar om vikten av förebilder. Som säger att "om Jimi Hendrix hade varit kvinna, hur många grymma gitarrbrudar hade vi inte haft nu?"
Suveräna gitarrister
Det låter visserligen som en rimlig slutsats, men när Marie Selander går igenom musikhistorien hittar hon otroligt skickliga kvinnliga musiker som sällan eller aldrig nämns när det är dags att summera.
- Sanningen är nog den att en kvinnlig Jimi Hendrix inte skulle ha fått samma exponering och inte samma möjligheter. Dubbel-cd:n Blues Guitar Women innehåller 20 suveräna gitarrister från 20-talet och framåt. Tracy Conover är en gitarrist helt i Hendrix anda och Ellen McIlwaine och Gaye Adegbadola har ett uttryck och teknik som känns i hela kroppen. Men så är vi där igen då - en speciell cd med enbart kvinnor eftersom vi annars inte hittar dem alls, säger Marie Selander.
Samma sak i genre efter genre - inte undra på att man verkligen funderar över vad kvinnorna egentligen gjorde medan männen skrev historia, som textraden i en av Röda Bönors paradlåtar från sjuttiotalet löd. Bluesgitarrister som Memphis Minnie, sångerskor som Ma Rainey, 225 europeiska damorkestrar redan 1904, svenska pionjärer som jazzbasisterna Siw Karlén och Harriet Lundin, altsaxofonisten Monica Petrini, pianisten Eva Engdahl, dragspelskvinnor, sånggrupper, sångerskor, tonsättare och dirigenter - man häpnar över den framgångsrika mångfalden.
- Ingen vill väl egentligen ha det så här, men mönstren verkar otroligt svåra att bryta. Bland annat är det väl så att man gärna väljer bland sina kompisar och eftersom killarna är fler på de poster som har inflytande har männen fördelar. En av anledningarna till att det blivit större jämlikhet inom symfoniorkestrarna är ju att provspelningarna görs bakom en skärm. Musikerna väljs bara utifrån vad juryn hör, inte utifrån vad de ser, säger Marie Selander som konstaterar att det nästan alltid finns ett litet "hoppsan" med när kvinnorna försvinner på vägen.
Ännu syns det alltså inget slut på den ojämlikhetsrumba som Röda Bönor profeterade om under proggtiden och när det plötsligt dyker upp flera framgångsrika kvinnliga singer-songwriters blir kommentarerna snart att de är för många och att de gör något som "alla" redan gör. När det äntligen kommer fram kvinnor, då ska man alltså bli trött på dem som om de vore en genre, som Ane Brun uttrycker det i en av bokens många intervjuer.
Men trots motgångar och tröghet är Marie Selanders bok ingen tråkig och hopplös läsning. Att hon och de musiker hon intervjuar verkligen tror på en annan framtid råder det ingen tvekan om.
- Alla tjänar på ett jämställt liv, både kvinnor och män. I musiken blir det naturligtvis mycket roligare om vi kan mötas med våra olika erfarenheter och kunnande. Jeff Beck hade tänkt lägga av med musik överhuvud taget när han började samarbeta med kvinnliga musiker och jazzmusikern Joakim Milder har skrivit om att han för musikens skull önskar sig bort från det aningen "skäggiga klimatet" inom jazzen till dynamiken mellan två jämstarka krafter. Det finns många nätverk, många som insett problemet, mycket är på gång. Och dessutom fyller min bok ett stort hål.