När John Eriksson, 36, växte upp i Hortlax utanför Piteå med en pappa som var passionerad gitarrlärare och en mamma som var utbildad till bibliotekarie, betydde det att han inte riktigt var som alla andra i kvarteret. ??
- Vi var nog den konstiga familjen som åt middag klockan sju och hade sovmorgon. Pappa jobbade på Framnäs musiklinje och morsan var hjältinna som var hemma med mig och brorsan tills vi var i tonåren. Hon fastnade i arbetslösheten sedan, "norrlandsfällan", efter att vi barn flyttat ut. Vi var nog lite udda. Jag hade ingen skoter och spelade inte hockey, säger John när Kuriren träffar honom i Stockholm.
Övade i timmar
Inspirerad av pappas intresse blev det musik även för John. Sin första virvel och cymbal fick han av föräldrarna redan som treåring. Han övade i timmar, lärde sig spela fills efter kassettband med idolerna i Van Halen och ordnade presentationer i skolan där han berättade vad man kunde jobba med som musiker "när man blivit stor". Kan man inte hävda sig med ishockey eller fotboll så kan ju rockstjärna vara en väg? ??
- Ja, jag minns att jag lärde mig spela kompet till We’re not gonna take it med Twisted Sister i fjärde klass. Efter det var det två tjejer i klassen som följde mig till lunchmatsalen, på var sin sida om mig. Det var första gången jag kände att ... fan det här kan vara nåt, säger John och skrattar. ?
Direkt efter högstadiet lämnade en skoltrött John Hortlax för att börja vid musikgymnasiet i Skellefteå. I besvikelse över att han inte kunde lära sig några nya trumtricks av varken lärare eller andra elever på skolan blev det dock bara ett år på gymnasiet för den tävlingsinriktade John. I stället gick flyttlasset till musiklinjen i Framnäs, där pappa jobbade kvar. Bara ett år senare, 17 år gammal, flyttade han vidare till Stockholm för att studera klassiskt slagverk vid Musikhögskolan. Vid det här laget var John redan en av Sveriges mer lovande trumslagare.
En raket på listorna
1999 bildade han poptrion Peter Bjorn & John tillsammans med Peter Morén och Björn Yttling, men det skulle ta rätt lång tid innan världen till fullo förstod PB&J:s raka pop-smockor. John försörjde sig som som yrkesmusiker i statliga Kroumata medan de andra bandmedlemmarna gick mellan mer eller mindre tillfälliga jobb. ??
Då hände det. ??
2006 släppte PB&J singeln Young Folks. Kanye West ringde och ville göra en cover, spelningar rasade in från alla delar av världen medan låten gick som en raket på listorna och stora amerikanska talkshows hörde av sig om att få bandet som gäster.
Numera är John van vid ett liv som rockstjärna, samtidigt finns alltid den där ödmjuka vänligheten närvarande i alla svar John ger och i de historier han berättar. En slags klädsam tacksamhet över att just de tre tillsammans lyckades slå igenom bruset och ta pojkdrömmen hela vägen.
- Inte ens att träffa Kanye West tyckte man var speciellt konstigt, i och för sig var jag rätt full då. Det är nog faktiskt först nu när man hör folk berätta storys om när Young Folks blev stor i USA som man fattar. Hur folk en gång ställt sig upp inne på ett Starbucks och börjat dansa när låten kom på, typ 30 personer. Hade vi vetat att sånt hände hade vi nog flyttat dit direkt, säger John.
Ni funderar inte på att flytta dit nu?
- Vi ska flytta dit under en period i vår i och med nya plattan.
Inför nya plattan Gimme some (släpptes 28 mars) valde PB&J att för första gången jobba med en producent utanför de egna leden. Valet föll på Per Sunding som har studion Tambourine i Malmö. Resultatet: En tillbakagång till rötterna där lo-fi och enkelhet går före allt annat. Visst finns det självklara poppärlor på tre minuter även här, bara i lite skitigare kläder än de från bandets två största albumen hittills Writers block (2006) och Living Thing (2009). ??
Redan dagen efter Kurirens möte med John åker bandet iväg till London för turnépremiär.
- Ja, sen blir det några svängar till runt om i USA och annat. Oftast är vi borta ett par veckor och kommer hem mellan, säger John om turnélivet.
Som en kontrast till den raka popmusiken han skapar med PB&J har John sedan en tid också egna soloprojektet Hortlax Cobra, där han blandar influenser som konstmusik och pop med elektroniska sound.
- Namnet kommer från ett stenrös som på finns på vägen till mellanstadieskolan i Hortlax, då ryktades det om att det fanns en kobra där bland stenarna. För mig handlar Hortlax Cobra om att göra musik som tar vid när jag var tio år och spelade in med två bandspelare i pojkrummet. Det är på många sätt det bästa jag gjort, att försöka hitta något eget i musiken. Nu har jag precis gjort klart en helt ny version av Van Halens 1984, allt är omgjort, men låtarna har samma titlar, går i samma tonart och är lika långa, säger han. ??
Jämför med heroin
Dagen innan mitt möte med John läste jag en fantastisk intervju med den indiska hjärnforskaren Dr. Ramachandran, som menar att man kan jämställa musiks inverkan på receptorerna i hjärnan med heroin. "En film du älskar vill du oftast inte se igen, men en låt du gillar vill du höra tusen gånger till. Den ruschen musik ger receptorerna i hjärnan kan bara jämföras med heroin", menar doktorn.
- Sånt är grymt intressant. Jag läste också en bok om hjärnan, att man har ett speciellt ljudminne. Om man exempelvis hör ett träljud på en skiva så kan det omedvetet påminna en om någonting man upplevde som fyraåring, jag tror det är mycket sånt som spelar roll vilken musik och låtar man gillar. Det kan vara så enkelt att det är ett visst ljud som ger dig behag, så att det triggar dig.
Är det så man gör när man skriver en hit?
- Jag vet inte. Men när man lyckas göra något som får genomslag och som så många gillar, det är enormt.
Fotnot: Hortlax Cobra finns på myspace: http://www.myspace.com/hortlaxcobra?? ??