En personlig encyklopedi i fyra band utlovas i baksidestexten till Karl Ove Knausgårds ”Om hösten”. Ja, kunde Diderot så vore det väl möjligt. Men det är knappast några lexigrafiska principer bakom dessa essäer riktade till ett ofött barn. Snarare ett slags personligt överlämnande innan födelsen, istället för mot livets slut.
Hur står det till med allt som finns i världen? Knausgård lämnar sina svar i korta avsnitt där titlarna spänner brett: kyrkor, ansikten, tuggummi, huggormar, Flaubert, ja vadhelst som faller under ögonen. Stilen är hans vanliga, som allra bäst är den fullständigt charmerande i sitt barnsliga sökande efter insikt och sin oförmåga att förställa sig. Som sämst är den som potatisvatten, en skyig antydan i mest ingenting.
Tilltalet är gammeldags trosvisst och övertygat, femtiotalets manlige folkskollärare ungefär. Följer man med i den sortens pedagogik löper allt friktionsfritt, säger man mot blir det många ruiner i sidorna.
Men genom hans texter löper också en slags urmoralisk kraft som inte går att värja sig emot. Som när han förklarar fenomenet grävlingar, och det vanmäktiga ursinne han känner när han ser dessa obesjungna djur ligga uppsvällt blodiga vid vägkanten. Det är ju där vi oftast möter dem, inte bland skogsbackarnas vitsippor. Vi kör ihjäl dem, en obehaglig upplevelse som många av oss vet. Vi har den skulden, vi avstår den inte, vår bil är oss viktigare än grävlingen och vi håller arvssynden levande i våra val medan jordklotet kokar bort framför våra ögon.
Det är värnlösheten som är Knausgårds vapen och tillgång som författare. En logisk positivist som Lena Andersson klarar analyserna bättre, en överlärd Horace Engdal har full koll på sarkasmerna, men ingen når ner till den barnets nivå där ingenting är förbjudet att fråga och en ståltermos är lika poetiskt förunderlig som en skymning. I sina storögda förklaringar villsäga.
Inför de ögonen ställer man gärna källkritiken på vänt under några sidor. Världens förundran drar förbi.