Men den som tror att all så kallad nutida musik låter likadant, borde kanske ändå ha tagit sig en sväng förbi helgens Klusterfestival, den tredje i ordningen arrangerad av föreningen Kluster som säger sig vilja bidra till en kraftfull förnyelse av konstmusiklivet i länet genom ett nyfiket, öppet och kvalitetsmedvetet arbete.
Klusterfestivalen är visserligen ganska liten, i meningen att den inte drar till sig någon stor publik, men innehållet är desto rikare. Dessutom är attityden lite rock’n’roll – här får alla som vill ta sig en plats. Sånt uppskattas, särskilt när omständigheterna är så osäkra som de kan upplevas just kring det nutida musikaliska.
Inledningen ägde rum på torsdagskvällen i domkyrkan där ett antal unga musiker från Kulturskolan i Luleå under ledning av Norrbotten Neos Robert Ek framförde britten Terry Rileys minimalistklassiker In C med den äran. Något av ett standardverk för unga musiker som ska introduceras i genren kring en idé om 53 olika musikaliska figurer som upprepas ett valfritt antal gånger av en ensemble, olika både till instrument och storlek.
Kulturskolans följdes av Duo Ego – mezzosopranen Monica Danielson och slagverkaren Per Sjögren, som dukade upp ett helt rum av instrument framme i kyrkkoret.
Monica Danielson, som gästat Norrbotten och samarbetat med Neo och Piteå kammaropera tidigare, har en minst sagt omfångsrik och uttrycksfull röst. Per Sjögren, som med hjälp av sina slagverk emellanåt låter som en hel orkester, ledde tillsammans med Monica Danielson senare på lördagen sångare i Monica Åslunds öppna huskör på Kulturens hus i två verk av John Cage: Six och Aria. Därmed var, enligt Sjögren, Luleås Cage-ensemble född, ”Luleås kanske modigaste ensemble”, som han uttryckte det vid framträdandet i stora salen.
I övrigt bjöd festivalen på konserter av Norrbotten Neo, som också passade på att släppa sin senaste platta med musik av Polarpristagaren Steve Reich, musik av den begåvade unga Luleå-tonsättaren Lisa Stenberg och ett framträdande av den svensk-fransk-norska gruppen The New Songs där bland annat sångerskan Sofia Jernberg – som vi sett i flera musikaliska samarbeten, inte minst inom jazzen, på våra scener här i norr.
Elektronicaveteranen Håkan Lidbo, musikskapare, producent och förgrundsfigur, var på plats i Luleå både för en workshop och konsert tillsammans med den klassiskt skolade saxofonisten Jörgen Pettersson, till vardags verksam i Stockholms saxofonkvartett. I sin workshop berättade de om sitt samarbete och sina olika musikaliska utgångspunkter, innan de satte punkt för festivalen med ett framträdande som i bästa mening kan kallas gränslöst.
Håkan Lidbo är kanske en av Sveriges mest produktiva musiker med över 300 skivor i bagaget, ändå okänd i de breda lagren, trots att han medverkat i så folkliga sammanhang som Melodifestivalen. Numera rör han sig i gränslandet mellan musik, konst, vetenskap och underhållning och utgår som musikmakare mer från idéer än toner. I hans omfattande katalog finns skivor som Jävla kritiker, där han som utgångspunkt lät tio etablerade recensenter skriva om en icke befintlig låt som de aktuella artisterna senare fick komponera utifrån, en samling nyskrivna verk som ett alternativ till Sveriges Radios standardrepertoar vid landssorger och Veckans pausfågel remixad. Dessutom Musik för främmande civilisationer som skickats ut i rymden från Esrange, en jättetrummaskin på Arlanda och en kommande app med Stockholms alla oljud, bara för att nämna något.
Lördagkvällen inleddes av Pärlor för svin, gruppen med det talande och inbjudande namnet där Norrbotten Neos Sara Hammarström och Mårten Landström ingår, tillsammans med violinisten George Kentros och cellisten Mats Olofsson. De bjöd bland annat på tonsättaren Klas Torstensson – som återkommer senare på Neos repertoar – sympatiska Pocket Size Violin Concerto och ytterligare några avsnitt ur Marcus Fjellströms tecknade och tonsatta fantasier om Odboy och Errordog, som vi också kunde se under den allra första Klusterfestivalen.
Dessutom – ett framträdande av den smått legendariska brittiska improvisationsgruppen AMM som för kvällen samarbetade med Per-Arne Nilsson och Palle Dahlstedt i göteborgsduon pantoMorf.
I 50 år har de spelat tillsammans, pianisten John Tilbury och slagverkaren Eddie Prévost. 1966 deltog bland annat Paul McCartney i ett av AMM:s happenings i ett källarrum på Royal Academy of Music i London tillsammans med ett dussintal personer som alla fick medverka genom att använda sig av något at de instrument och ting som spritts ut i lokalen. Pauls bidrag ska ha varit att dra ett pennymynt längs ett gammalt element och knacka med myntet på sitt ölglas. Senare samma höst drog Beatles igång inspelningarna av Sergeant Pepper.
Man ska inte dra alltför stora växlar på såna berättelser, men någonstans tar alltid idéer sin början. Klusterfestivalen bjuder in till nya tankar, nya erfarenheter. Den utmanar och stryker inte medhårs. Det är något att gilla det!