Telefonen väcker mig. Yrvaket svarar jag och hör - panik! Hon som ringer gör det för att hon tror att jag kanske kan ta bort hennes ångest. "Hjälp mig!"
Hur gör man? Huvudet ner mellan knäna? Andas djupt? Hon följer instruktionerna och jag ställer frågor: var i kroppen sitter ångesten, vad har utlöst den? Hon lugnar sig en smula men så tappar jag fokus, säger något om mig själv och hon faller. Kvarstår psykakuten. Vilken? Var? Det är söndag. Får man hjälp då? Jag börjar svamla, är inte till någon hjälp, känner min egen panik.
Just då kastar jag blicken på en uppslagen sida i Ann Heberleins redan så omdiskuterade bok Ett gott liv. Jag ska skriva om den och nu upprepar jag några av hennes meningar, bara aningen förvanskade. Som ett mantra upprepar jag dem i ett försök att ingjuta mod i den unga kvinnan på andra sidan luren. Håll ut. Ge inte upp. Du har en framtid. Det mesta i livet kräver tid, tålamod och arbete. Ibland är det modigaste att stanna. Att våga stanna. Hon viskar jakande, hackar, fryser så det hörs ända till mig, drar bloss, efter bloss och säger: Jag åker nu. Till sjukhuset.
Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva (förläggarens titelval, själv hade hon ett annat) läste jag inte när den kom ut. Men debaclet kring utgivningen 2009 gick ju inte att missa. Det blir lätt mediestorm när man sticker ut för mycket och inte är måttfull eller smeker medhårs. Den nya boken, som är en slags uppföljare, har redan hamnat på allas läppar. Inte för innehållet i stort, utan för den kritik Heberlein riktar mot "förläggaren". Hon förväntade sig lojalitet från honom men tycker nu att han utnyttjade hennes sjukdomstillstånd för att snabbt få ut boken.
Innan jag skriver mer om hur mycket jag tycker om den här boken - hur rolig den bitvis är, hur slagfärdig och mitt i prick i skildringarna av klassresan, vi och dem, fattig och rik - måste något sägas om Heberleins ibland schablonartade, krävande och omogna påståenden. Det som provocerar! Är man psykotisk, som Heberlein ska har varit vid tiden för utgivningen (bästa väninnan och maken tyckte hon skulle vänta, men hon ville inte), kan det ändå inte vara förläggarens uppgift att avgöra om hon klarar av konsekvenserna av en utgivning.
Förläggaren har nu gått ut med det mejl hon skrev 2008: "Allt låter bra - fortsätt. Jag är med er. Och jag lovar att jag orkar. Jag vill orka just det här mer än något annat". Det måste ha varit en grannlaga uppgift för den här fackpersonen att avgöra magnituden av Heberleins ambivalens, det som endast hennes psykiater hade kunnat göra. Och vad hade hänt om förläggaren sagt: Du verkar lite knäpp, ska du inte vänta? De är båda lika otåliga, men de har (förstås) helt olika förväntningar. Hon tror på en befrielse. Han på storslam. Att hon i dag, när hon är frisk, är kvar i den här inre konflikten och lägger den utanför sig själv, tyder på att hon inte står för den där boken, trots att hon säger motsatsen. Det är i och för sig klassiskt. Om det går bra tar man åt sig äran, men går det illa är det någon annans fel. Exhibitionismen har ett pris. Men utan den, ingen bekräftelse. I den meningen dansar vi alla i någon annans trådar.
I den nya boken diskuteras makt och maktmissbruk. Heberlein uppmanar oss att ställa frågan: Vem bestämmer över mig i mitt liv? Det är lite repetition av känslorna runt den förra utgivningen. Men den stora frågan, som hon klokt och ofta befriande drastiskt tar sig an, är den om ett gott liv. Hur skulle det kunna se ut? Hon söker svar i egna erfarenheter och i olika filosofiska teorier. Hos Camus, som i sin essä om Sisyfos påstår att självmordets möjlighet och meningen med livet utgör filosofins mest grundläggande fråga, i Nietzsches analys: i den förmenta öppenheten döljs hemligheter effektivt. Hon skildrar sin egen vingklippthet med en blandning av ironi och tragisk resning. Men hon sätter inte sin kreativitet under skäppan (utom när det gäller fastklamrandet vid förläggaren). Den mänskliga kreativitetens eviga gåta har i Heberlein en värdig uttolkare. Hennes nyckel är inte rostig när hon öppnar dörren till skammens rum. Där hamnar vi alla, om vi vågade. För det handlar alltid om den. Skammen, skulden och rädslan att konfrontera detta. Det som ropet på hjälp i min telefon är en påminnelse om.
Psykosen lockar och skrämmer. Heberlein sätter pennan mitt i ögat med konstaterandet: Inget är så postmodernt som en psykos.