Magnus Carlsen spelar schack som en dator påstår de som kan analysera. Den unge norrmannen står för någonting helt nytt i denna värld av spel och abstrakt intelligens. Media skriver förutsägbara artiklar om underbarn (han är 23 år), men annat mer intressant också. Som att tidigare generationer lärde schack ur böcker med partier samlade på rad men att Carlsen lärt sig genom datorerna, spelar mer som dessa därför, med enorma beräkningsmängder, och alltså nu närmar sig de digitala i rankningspoäng.
De har blivit intelligentare, ungdomarna.
Schack spelar jag inte, men jag skriver. Och har alltid tyckt att det går tusen gånger lättare att skriva text maskinellt. Det har med ögat att göra och med motståndet i musklerna. Att skriva för hand är svårt, betrakta ett bomärke under ett hemmansköp från 1700-talet, handen har darrat, bläcket sprätter. Nog kunde bonden läsa många gånger, men skriva med stålpennan kunde han inte.
Det pennans motstånd gör att tanken hejdar sig medan datorns språkrad är jämn och tydlig, handens ansträngning obetydlig, abstraktionen hejdas inte av onödig motorik. Och överensstämmelsen mellan tankens ganska svårtänkta struktur och språkets oundvikliga blir större. Från vännen L får jag ett citat av socialpsykologen Johan Asplund:
”Det är framme vid pennspetsen som det slamrar och bråkar och gör motstånd. Men inne i min skalle; där känns ingenting /…/ sätt er vid skrivmaskinen och låt den gå.”
Ja, citatet kom väl från tiden med skrivmaskiner, ganska bökiga instrument om man tänker efter, men mekaniskt kraftfulla. Pennan är nog bra för utkastet, den mest blixtsnabba receptionen, den som sedan kan växa ut till en artikel. Men i magin när strukturen ska visa sitt begripliga träd, då byter man till tangenterna.
Hur bar sig de äldre författarna åt, den handskrivna sidan har ju inte alls samma rytm, samma grafik, samma bild som den tryckta sidan. Hörde de hur det skulle bli?
Datorn hjälper tanken, allt annat – intelligens, beläsenhet, rutin oräknat. Är det begripligt och rätt?
Jo, jag tycker det verkar så, när det står så där klart på raden.
Men det finns mer; intelligensen ökar den också. Över tid och med större samhällelig ordning. Först i västvärldens mest organiserade och utbildade samhällen, nu också i utvecklingsländer som Turkiet, Brasilien, Kenya. De som har bråttom in i det moderna.
Efter vad artiklarna säger är detta vetenskapligt oklanderligt, kurvorna går uppåt. Om klokskap är detsamma som högt IQ så blir vi åtminstone smartare, mer benägna för abstrakt ordning och reda, mer skarpsynta för analytiska samband. Som om vi äntligen såg och började relatera till den intelligens som varat själv bär på.
Sedan finns det gamla ordet visdom, sällan brukat. Om det ställs mot världen och varat, som de kan avläsas i en vanlig dags nyhetsrapportering, förstår man att det finns en komplikation bortom IQ. Kanske visar den sig som en brist på visdomstester? Och vem vet vart kurvorna skulle peka om de funnes?