Det var nästintill smockfullt när Randy på lördagskvällen spelade nere på Äpplet, men efter att deras konsert tar slut blir lokalen nästan folktom och det låga folkantalet förblir lågt även in på nästa akt. Till en början får Mattias Alkberg BD lida av publikbrist, vilket nog till stor del beror på att Moneybrother samtidigt fyllde upp stora Idun. Men det är inget som stämningen och musiken behöver lida för vilket MABD bevisar redan i inledningslåten Haparanda Here We Come. <BR>Bättre låt att inleda en konsert med får man leta efter. Bandet är på bra humör och river av slagdänga efter slagdänga utan att för en sekund förlora i iver och skärpa. <BR>Men tyvärr så är det lite sisådär med ljudet. Trots att det efterfrågas i en hel del rop från publiken är och förblir Mattias Alkbergs mikrofon alldeles för lågt mixad hela konserten igenom och sången drunknar vissa gånger ibland instrumenten. Några i publiken ropar också Nils Johanssons (gitarr) namn, vilket får mig att uppmärksamma hur viktig hans medverkan har för musiken. En medverkan som till stor del är okrediterad, det är faktiskt på hans gitarr som de flesta gitarrslingor ligger. De slingor som i samspel med Mattias glidande röst blir en oslagbar kombination. Nästan alla låtar från skivan Tunaskolan spelas men den låt som är roligast att höra är Uh-Uh-Uh. Låten var med på en vinylsingel för några år sedan och har en refräng som tål att höras flera gånger om. Mot slutet av konserten är både bandet och publiken svettiga. De verkar nöjda, jag är nöjd och resten av publiken verkar vara nöjda. Och sedan kommer avslutningen på konserten, en avslutning så bra som den bara kan bli. <BR>Bandet bränner av två slutsaluter, Levande Begravd och Fyllskalle som fröjdefullt skjuter upp allt det krut som finns kvar. Förstnämnda låt är en cover på en gammal punkdänga gjord av Freddie Wadlings punkband Liket Lever. Om Fyllskalle kan jag inte säga annat än att det inte finns många låtar som i lika hög grad är värd namnet partydänga. Bortsett från ljudproblemen och den aningen för lilla publiken var spelningen nästintill klockren. Svängigare får man leta efter.
