Byggnaden är skev och uppförd utan ritning, men något liknande finns inte i riket så folk vill gärna stiga på. Med kutig rygg och dystert svartsminkade ögon står han framför dörren och river biljetter. Slängkappan är fransig och skorstenshatten med sitt upprivna lock ser ut som en gammal konservburk. Välkommen till mina övernaturligheter, väser han och öppnar den knarrande dörren till ett rum där vampyrbarn, toalettmonster och zombiestackare stryker sig tätt mot besökaren.
är det en rätt billig show. Det mesta är slarvigt ometiketterade importprodukter, hämtade ur filmindustrins varulager. Men han var först på den svenska marknaden och det räcker långt. Inlevelsen är genuin och hemskheterna är sammantvinnade med en förtvivlan som många gånger är vänsterpolitiskt enfärgad, berättelserna genomsyras av ett socialt patos där författaren beskärmar sig över de utstötta och svaga - men utan att bereda dem någon fristad: alla är rov. Men visst njuter han mer av att ha ihjäl en representant för överklassen än en representant för underklassen. De privilegierade är i någon mån översittare, och för John Ajvide Lindqvist är författarskapet en turnébuss med ordet HÄMND sprejat på sidan med blodröda rinnande bokstäver.
Den senaste romanen är inget undantag. "Klass" är faktiskt min första randanmärkning (även om det är omöjligt att klottra i boken, eftersom den enbart ges ut
i elektroniskt format). Tjärven utspelar sig på det fiktiva utskäret Tjärven, beläget i Stockholms norra skärgård. Där finns en fyr och det är allt. På denna ensliga plats - eller scen - samlas ett gäng fyrtioåringar för en klassåterträff, och 25 år efter examen har de alla hittat sina samhällsfack. En har lyxbil och villa, en annan bor trångt och har en bil med en baklucka som inte går att stänga. Livets lotter har fallit ut.
De är sju stycken, så det rör sig gissningsvis om ungefär en fjärdedel av den gamla skolklassen som gick ut gymnasiet 1986. De har med sig alkohol, grillmat och en bandare med 80-talsmusik. Men det blir inte som de har tänkt sig. Drunknade människor kravlar upp för klipporna och vill gärna äta hjärna. I den osaliga skaran syns allt från förolyckad personal från Sjöräddningen i orangefärgade kläder till helt vanliga seglare, stadda i olika grader av stinkande förruttnelse. En efter en dukar de gamla klasskamraterna under, prydligt på rad, alldeles som i Agatha Christies deckare som numera heter Och så var de bara en men som förr hette något annat.
Det första man skulle göra om en odöd uppenbarade sig på klassåterträffen vore givetvis att plocka upp sin mobiltelefon och kalla på hjälp, eller ännu hellre: kliva i den båt man kommit med och avlägsna sig illa kvickt och se det snopna monstret försvinna i fjärran. Men då skulle det inte bli någon köttfestival för de drunknade. Detta löser författaren genom att låta några åländska busar komma och råna festdeltagarna på telefoner och motorbåt - innan zombierna anländer. Detta accepteras inte av Kurirens recensent - det är amatörmässigt och direkt ohederligt att bygga upp sina historier på det sättet.
och transport ur bilden kan jakten börja. Några flickor, några pojkar, varav en rullstolsbunden - precis som i Fredagen den trettonde - del 2 tänker jag (där man kan tycka att killen i rullstol, med hänsyn till hans handikapp, borde få klara sig länge, ja längst, men sådant struntar Jason i, han tycker snarare att det är förträffligt med ett offer som inte kan komma undan, och hugger lika raskt som okänsligt en machete i nyllet på honom) och tankar av det slaget återkommer under hela läsningen. För Tjärven är endast på pappret en bok - och inte ens där, eftersom den är tryckt med digitala bokstäver på ett digitalt papper. Till sitt väsen är den snarare en lågbudgetfilm i zombiegenren, med influenser från både dataspel och dokusåpor, med regler och typisk utslagningsdramatik. För att hitta något slags filosofisk eller rättare sagt djupsinnig förankring kopplar författaren inte utan ansträngning ihop sin historia med Muminpappans ensamhet som fyrvaktare i Pappan och havet, och Mårran får stå modell för havets djupkalla ondska - vilket är orättvist mot stackars Mårran som ju bara vill kramas (se artikel nedan).
hög, och författaren har uppenbara besvär med att upprätthålla fiktionen i en värld där alla vet exakt hur en zombie ser ut och uppför sig och till och med hur man ska ta den av daga, det vill säga genom att göra mos av hjärnan. Det är utslitna filmmonster som hasar omkring på klipphällarna och jagar John Ajvide Lindqvists gamla klasskamrater till tonerna av Modern Talking och det blir ett olösligt dilemma för författaren när han delar referenser med sina gestalter. Han försöker kringgå det, halvhjärtat; en av dem får till och med utbrista: "Om det här var en film, ja. Men nu är det ju inte det."
Jag vet inte så noga. Som litteratur är det i vart fall bra magert. Stundtals bländar det till men John Ajvide Lindqvist är en ojämn författare och brister ofta i hantverket. Stoffet och premisserna håller inte i romanform, även om det finns en dynamik i gamla skolklasser som kan vara intressant att bygga en berättelse kring. Den ambitionen blir det dock inte mycket av här. Den så att säga dör.
då Tjärven för en skapelse? Ett hommage till zombiefilmen? Ett omarbetat filmmanuskript? Lek tror jag. Lek och experiment med genrer och olika grader av förruttnelse.