När det kommer till hårdrock har jag mycket högre
tolerans än annan musik, vad gäller hur pass originellt det måste vara för att jag ska gå igång på det. Jag vet inte riktigt varför, men kanske beror det på att det är fysisk musik som inte behöver passera hjärnan på samma sätt. Det är andra kroppsdelar som reagerar: skrevet, magen och så vidare. Oavsett anledning så älskar jag det i alla fall.
Nästa stora grej
I förra veckan spelade Rival Sons på Sweden Rock nere
i Blekinge, till publikens och medias stora förtjusning.
I veckan släpper Luleåbandet 67 Purple Fishes sin debutplatta (recension i torsdagens tidning), och det är såklart det den här texten handlar om. Varför jag nämner Rival Sons i sammanhanget är för att det i denna hemska tid av digitalt och 3D så finns det ändå en värld där tiden liksom inte existerar. Den världen är
inom den hårda rocken. Om Sabbathinfluerade Graveyard var det förra och Zeppelinepigonerna Rival Sons är det senaste så kan 67 Purple Fishes, som verkar ha lyssnat allra mest på Jimi Hendrix, mycket väl vara nästa stora grej.
- Vi lyssnar mest på 60- och 70-talsrock, det stämmer, säger basisten Jonas Sandin när jag frågar om man lyssnar på samma sorts musik som man spelar.
- Vi spelade in skivan för ett år sedan, hos legenden Kjell Nästén i Ursviken
utanför Skellefteå, på hans analoga utrustning, säger Andreas Norberg, som sjunger, spelar gitarr och skriver det mesta av bandets material.
Rullar in förfrågningar
- Jag har inte lyssnat på skivan sedan den blev kvar, så jag har inte hunnit tröttna på den. När vi var klara med inspelningarna åkte vi till Svenska grammofonstudion för att mixa med Kalle
Gustafsson Jernholm, till vardags basist i The Soundtrack of Our Lives.
- Vi skulle ha spelat förband till dem nu i höst, men de lägger ju av efter sommaren, så det blir inget med det, säger Andreas.
För det är på scen man trivs allra bäst.
- Ja, skiva är ju skiva. Vi försöker ha långa, fria partier live så vi kan jamma mer. Det är det som är roligast.
- Det är ju därför man håller på, säger Jonas. Därför man gör skivor. För att få fler spelningar.
Jonas och Andreas har spelat ihop i ungefär åtta år, sedan gymnasiet. Men nästan bara med varandra, det är därför jag inte riktigt känner igen dem från Luleås
annars rätt incestuösa
musikliv.
- Vi lade ner vårat förra band, Musical Express, för något år sedan och startade ett nytt. Med samma medlemmar, förklarar Andreas. Vi var väl lite less, men nu börjar det hända grejer.
Med pigga PR-bolaget
Ebba Lindström i ryggen och ett litet lokalt skivbolag, DogHowl, har det börjat rulla in förfrågningar och
erbjudanden.
Inga regler
67 Purple Fishes är helt otroligt skickliga instrumentalister, nästan så man tror att det finns mer än Kommunala musikskolan
i bakgrunden?
- Ingen av oss är utbildade musiker, vad jag vet, säger Jonas. Jag och Andreas är det inte i alla fall.
- Jag tror att det är bra, fyller Andreas i. Det finns ju inga regler då.
Trummisen Simon Lundin har jazzbakgrund och bandets aningen äldre medlemmar, gitarristen Lars Bonnevier och organisten Gunnar Sundström, har jag sett spela i olika norrbottniska konstellationer ända sedan tidigt 80-tal.
Får aldrig nog
Alla jobbar på sidan av, men om jag kollar in i spåkulan så kan jag se turnerandet
ersätta detta, och rätt snart också. Det finns en hel värld där ute, i USA och Europa, som aldrig verkar få nog av klassisk rock med rötterna
i 70-talet.
- Ja, de vore hur grymt som helst. Vi har release-party på Bistro Norrland den sista juni, vem som helst får komma.
Jag ska då dit och slänga med håret i alla fall.