Det är inte så att Graveyard dyker upp från ingenstans. En självbetitlad debut släpptes för två år sedan och de kan nog sägas tillhöra en rätt så ny våg av band som spelar hård rock som man gjorde förr. Svenska Ghost och Witchcraft hör dit, tillsammans med exempelvis holländska Devil’s Blood. Ska detta liknas vid något tidigare fenomen får man nog lov att nämna 80-talets garagerockrörelse, med namn som Nomads och Wayward Souls. Skillnaden här är alltså influenserna. Då var det Sonics och Chocolate Watch Band, nu är det Blue Oyster Cult och Black Sabbath. Och klassisk heavy metal. Det vore lätt att avfärda det här, om det bara inte var så in i helvete bra. Och jag svär med mening. Det sjungs om Lucifer och flörtas med en form av serietidnings-satanism. Alltså, till skillnad från black metal och sådant "seriöst".
Hisingen Blues, så. Jag kan bara säga att alla superlativer som använts om skivan vid det här laget (den har funnits mer eller mindre tillgänglig sedan före jul, fastän den släpptes förra veckan) stämmer. Det är den bästa classic rock-skivan jag hört. Överhuvudtaget. Tänk Led Zeppelins andra med bara bra låtar. Alice Cooper med en sångare av salig Steve Marriots kaliber. Alla låtar är lika märkvärdiga som Sabbaths A national acrobat eller Kiss Detroit rock city. Och ursäkta om den här recensionen är referenstyngd i överkant. Men allt här är gjort tidigare. Bara aldrig så här bra på en och samma gång.