Klas Östergren
Den sista cigarretten
Albert Bonniers förlag
I mottagandet av Klas Östergrens böcker talas det genomgående om hans stora berättarbegåvning. Det närmast gnuggas in. Kulten kring den gamla goda berättelsen, som den levererades på Dickens och Dostojevskijs tid, är konstant inom de västerländska kulturkretsarna. Det blir snart tröttsamt, särskilt då det skymmer sådant som betydelsen av personteckning och gestaltning, omistliga ting utan vilka berättelsen genast blir slapp och tom. Klas Östergren är förvisso vad man skulle kalla en utmärkt berättare men framför allt är han dockskötare i en underbar liten marionetteater. Hans karaktärer är ofta större än sitt litterära sammanhang, större än sin upphovsman. Hur många har inte tänkt på bröderna Morgan i Gentlemen som varelser av kött och blod?
I Den sista cigarretten vänder Östergren, med något äcklad min, blicken åt ett åttiotal av ohämmad kapitalism och materialistisk yra. Yuppiens och finansvalpens guldpläterade och artificiella decennium. En författare sitter i Stockholm och skriver på en omöjlig pjäs om reformationen och upptäcker hur hans ensliga skrivbordsgöra snart drar in honom i en orsakskedja vars följder han aldrig hade kunnat drömma om. Där finns den vackra och djävulska scenografen Madeleine, som spelar in ett blandband som utövar en mystisk och svårförklarlig effekt på huvudpersonen. Där finns Jörgen, en ung och neurotisk dandy som går på Handelshögskolan som en del i en konstnärlig process, en konceptkonstnär som ständigt går för långt och drar med omgivningen i sitt fall. Där finns också andra varelser, exponenter av en tid i blixtsnabb förändring. 1980-talsbilderna, fångade mycket exakt, kontrasteras mot en nutidsskildring där huvudpersonen blivit äldre, stadgat sig och flyttat ut på landet. Han tror sig ha flytt det urbana kaoset och en mörkare epok, där de privata och samhälleliga olyckorna tycks ha gått hand i hand, men inte ens på avstånd i tid och rum blir han lämnad ifred av gårdagen. Men de fasor han gått igenom är så intimt förknippade med vad man i brist på bättre ord kan benämna skönhet, att de inte utan vidare kan viftas bort. Klas Östergren lodar djupare i den här romanen, intrigen närmar sig till och med det lätt makabra i vissa stunder, varats ångest hålls ingalunda på en armlängds avstånd. Med sitt elegant distanserade och patosbefriade språk går han dock aldrig in i händelserna och fyller i konturerna, han lämnar alltid en lucka åt läsaren där egna slutsatser kan dras. Märkvärdigt är det, och svårt att förklara. Den sista cigarretten upplevs som ny men underligt välbekant. Likt en déjà vu en tisdag förmiddag.