Mats, min chef tittade undrande på mig när jag la fram idén om att Kurirens nöjesredaktion borde dela ut ett nöjespris. Fast det var inte själva idén han var tveksam till, tvärtom. <BR>Klart Luleås största tidning ska dela ut ett nöjespris. <BR>Det Mats syftade på var om det verkligen gick att ha kategorin "Årets klubb" i Luleå. "Jo" sa jag bergsäkert. Det finns så pass många bra klubbar varje år att det går. <BR>För fortfarande år 2005 så var Luleås klubbliv blomstrande, jämfört med andra städer av samma storlek i Sverige. Jag vet, för jag har själv drivit klubbar i tre olika städer, DJ:at på än fler och dansat på hur många som helst sedan tio år tillbaka. Jag var också i allra högsta grad med när klubbkonceptet kom till Luleå. Det var 1997 och en inte helt okänd Stockholmare som då var student vid LTU vid namn Amir Ghaffarpour ordnade sina första klubbar kallade Steam och Colosal. <BR><STRONG>Gröna Hissen var kvällens drink</STRONG><BR>Jag "öppnade" bakom skivspelarna för de inbjudna gästerna och ansvarade för att bjuda in folk. I Stockholm hade klubb länge varit ett fenomen, ni vet när en arrangör abonnerar en hel nattklubb och gör ett eget koncept av en utvald kväll. Vid den här tiden hade annars en utekväll i Luleå sett likadan ut sedan Stadshotellet byggdes. <BR>En lokal DJ som spelade Barbie girl-hits och Ragnar eller Gröna hissen var kvällens drink. Större variation än så blev det sällan. Men de nya klubbarna växte upp som svampar de första åren efter 1997 och blev därmed först att ta klubbkidsen på allvar. <BR>Först med att inse att unga i Luleå kan vilja ha mer än en Ragnar och Absolute reggae. Steam, Colosal och Björn Wikens hiphop-klubb på dåvarande Pimpinella (senare Magneto och Il lardo) var först med att ta hit Johan Renck som blandade vocal-house med techno, Petter, Ken eller Dogge som spelade klubb-hiphop och Rodde från Infinite Mass som körde ragga/dancehall. <BR>Amir fick efterföljare och att Luleå har blivit en sån hiphop/dancehall-stad (tänk er egentligen, det finns snart inte ett golv i Luleå som inte spelar hiphop. Så ser det definitivt inte ut överallt) kan tillskrivas de klubbfixare som enträget tagit hit namn som Sleepy, KBC, Tony Zoulias, Million Stylez eller Kaah och lärt folk musiken. Hösten 2003 stod klubblivet i Luleå på topp. <BR>I alla fall i kvantitet. <BR><STRONG>Alla ville ha en egen Amir</STRONG><BR>Samma helg kunde man dansa till modern r?n?b och hiphop av DJ Sleepy på ett ställe, medan en ganska känd ibiza-DJ spelade dansmusik på ett annat och ett tredje ställe hade en ganska stor svensk topplisteartist inom kommersiell dans som gäster. Alla nattklubbar ville nu ha sin egen Amir. Och där kom början på slutet. Arrangörerna började slarva. <BR>Alla skulle "ha klubb". <BR>Folk kopierade varandras flyers, låtlistor och slutade våga. Hellre hiphop som man visste funkade än något nytt, fräscht. Folket svek och klubbarna ersattes av nya. Sedan dess har klubblivet aldrig riktigt blivit detsamma. <BR>Inte för att det inte finns nya namn som vill försöka, men på grund av avsaknaden av nya ideer. Att ta dit sin polare som har en liten samling vinylskivor och vill träna på att taktmixa inför allmänheten kan inte kallas för klubb. Det krävs mer än att kunna göra en standardflyer på sitt photoshop och sätta en kassaapparat i dörröppningen. <BR>Man kan inte lura folk. Folk förstår. <BR>Av de klubbar som poppat upp, försvunnit eller kanske till och med finns kvar under de senaste tre åren är det en handfull - om ens det som är värda att kallas klubb. Som tar det där med att bjuda på ett helt koncept, en upplevelse på allvar. Som vågar satsa. <BR><STRONG>Någonting måste göras</STRONG><BR>Luleå behöver ingen ny hiphop-klubb. Ingen dancehallklubb heller. <BR>Luleå behöver inte längre Rodde, Dogge eller Sleepy. Om techno, house och electro någonsin ska funka i Luleå måste man våga. Boka upp en grym DJ. Styla om nattklubben, hyr in ljus och lägg ner kärlek in nattklubbens minsta detalj. <BR>Att ordna klubb är inte lätt, det kräver kärlek. <BR>1997 var det ingen som ville höra hiphop på Luleås dansgolv. Men enträgen kärlek till den musiken från några klubbarrangörer vände vinden. Det finns inget som säger att det inte går med techno, house, hyphy, disko, goth eller vilken musik som helst. <BR>Men om inte Luleås klubbliv ska likna Skaras artistutbud inom en snar framtid så behöver nåt göras. Kärleken och seriositeten behöver komma tillbaka till stans klubbliv. Luleås klubbliv har kört fast och de stora nattklubbarna som Cleo, Brasseriet och Grace behöver konkurrens för att Luleå ska kunna ha ett nattliv värt namnet igen.
