Alla tycks beundra Klara Johanson, men hennes ord verkar leva någonstans bakom beundrans scen. Hon begåvas nu med en lysande biografi av Carina Burman. <BR>Den är sagolikt välskriven och därmed ett värdigt monument över denna feministiska pionjär inom litteraturkritiken. Burman gör en tid och dess miljöer levande med just den kvicka, lärda och lätt ironiska stil som objektet själv nog skulle ha uppskattat. Klara Johanson föddes 1875, sista barnet i en hattmakarfamilj i Halmstad. Hon kommer till Uppsala för studier, men behåller livslång kärlekt till hemstaden. I övrigt älskar hon kvinnor, vilket inte var okomplicerat i det sena 1800-talet. Under livet verkar hon ha en enda manlig vän, Fredrik Vetterlund, en idag bortglömd poet, Hamlstadfödd. <BR>Klara J. ger ett både misantropiskt och hängivet intryck. Hon föredrar böcker framför människor och föraktar dumhet med en intelligensaristokrats överlägsenhet. Hon trivs med vänner och föredrar ensamhet, hon är arrogant och överlägsen. Allra flitigast skrev hon i sin ungdom och på ålderdomen, under en tid känner hon sådan vämjelse vid dagsskriverier att hon tystnar. I Uppsala bildar hon kvinnoförening, gör vänner och lägger grund för den litteraturkritik som senare blir hennes levebröd. <BR>Av en händelse får hon plats på Stockholms Dagblad och blir dess litteraturredaktör. Carina Burman lyfter upp hennes politiska och sociala engagemang, vilket kanske är riktigt, eftersom hon mest av allt framstår som en bokmal som betraktade samtiden med vämjelse och klassiska författare (Goethe!) med hängiven dyrkan. Alltså var hon både antinazist på ålderdomen och långt tidigare en förkämpe för kvinnors rättigheter. Folkhemmet tyckte hon illa om, moderna medier som radion var en plåga, filmer ännu värre. Som kritiker och krönikör uthärdade hon endast tidningsmediet. <BR>Ellen Kleman var hennes livs älskade, Choice kallad, poetiskt men knappast originellt. Ellen hade pengar vilket Klara saknade, liksom praktiskt handlag med den där brusande företeelsen som kallas livet. Själv kunde Klara inte koka en kopp te. Dock klarar hon av tillfälliga förbindelser som en hel karl av samma generation. Främst var hon kritikernas och litteratörernas favorit, sådana fanns redan den tiden. Dock inte Fredrik Böök vilken hon avskydde. Lite svårt blir det att få en klangbotten till de flitiga intygandena om hennes briljans, det mesta som citeras i boken är brevutdrag, inga bilagor låter en läsa Klara i helhet.<BR>Burmans biografi är noggrann, detaljrik och målande. Men också intim på det sätt som biografer ofta blir. Det är kanske helt i sin ordning. Herrar litteratörer har alltid skrivit sådan biografi, nu skriver feministiska samtida motsvarigheten. Klara Johanson var ovanlig i sin tid och sitt genus, men som figur och litteratör verkar hon oerhört tidsbunden och delvis konventionell. Burman skriver någonstans att hon betedde sig ungefär som den viktorianske patriarken, vilar ut i hemmets välordning, lever dålighetsliv med damer därutanför. Konservativt, ganska fånigt men på sätt och vis - helt i sin ordning. <BR>Den senare tidsbilden, av en i 1800-talets frågor fostrad kraftnatur och kvinna, är den stora behållningen med Carina Burmans rika biografi.
Ny bok
<P>Carina Burman<BR>K.J. En biografi över Klara Johanson<BR>Bonnier</P>
