Klar och skärande berättelse

Ny Bok: De utsatta av Maissa Bey, i översättning av Monica Malmström, på bokförlaget Tranan.<BR>Maïssa Bey heter inte så, det är en pseodonym, hon debuterade som författare i Algeriet när det var förenat med livsfara att offentligt kritisera islam. Numera är det känt vem som står bakom namnet, hon heter Samia Benameur och hon har publicerat fem böcker på franska, varav De utsatta är den första att bli översatt till svenska. De som är utsatta är alla instängda innevånare i ett hus, ett fängelse, ett mentalhospital där en mängd kvinnor spärrats in för att de brutit mot diverse skrivna eller oskrivna lagar. Genom henne som kallas "den besatta", får vi ta del av de olika kvinnornas berättelser. På nätterna när vakterna sover då smyger hon omkring och samlar upp minnesfragmenten och gör dem till sina. Hon vakar hos dem som drömmer, hon lyssnar till dem som inte kan sova utan måste vandra genom nätterna, hon identifierar sig med dem alla. Hon saknar nämligen sin egen historia, hon som bara är en oäkta dotter till en kvinna vars namn hon inte vet och vars ansikte hon inte minns. Hon vet inte om hennes mor blev våldtagen eller om hon medvetet riskerade livet för kärleken. Hon undrar och hon samlar de andra kvinnornas historier, ingen är tokig, ingen är galen men alla är de icke önskvärda. De har gömts för världen för att de är döttrar som kommit när det borde ha fötts söner och därför blivit utan namn. Eller för att de rymt. De är hustrur som inte ville offra sina döttrar som de själva blivit offrade, de är mödrar som blivit för gamla. Minnena är många, de passar in i varandra och i "den besattas" behov av att förstå sig själv. Fragmenten ur de skilda kvinnoliven bildar en mosaik av öden som tillsammans ger en bild av livet för samtliga instängda, medellösa och tystade flickor och kvinnor, även de som är "fria". I fängelset återfinns ju bara de som protesterat. Trots det plågsamma innehållet skriver författaren på ett närmast poetiskt språk, vilket snarast förstärker de groteska berättelserna. Till exempel bilden av kvinnorna som sitter under ett träd och "skrattar med handen för munnen, inte för att inte visa sina delvis tandlösa gommar, utan som en reflex. De är vana vid att tygla minsta, yttre, synbara tecken på glädje. Det har de alltid gjort." Och de berättar underbara historier om kärlek, aldrig upplevda. Det är en både vacker och hemsk läsning, jag kände mig tvungen att lägga ifrån mig boken flera gånger. Det blev omöjligt att ta till sig mer, det måste få sjunka innan jag kunde läsa vidare. Sättet hon berättar, klart och utan minsta ömkan, skär rakt in i mig. I dag varvar Maîssa Bey sitt skrivande med att leda läs- och skrivkurser för kvinnor i staden Sidi Bel Abbès i västra Algeriet. Några av dem har säkerligen bidragit med sina historier till den här lilla romanen som Bey så graciöst lämnar över. Ett elegant förpackat ursinne över tillståndet i det land hon älskar och vill bo i. Förlaget Tranan har dessutom haft den goda smaken att binda in berättelsen i en vacker volym, den ligger väl i handen och vill bli läst. Gör det! Det är så sällan dessa kvinnor talar själva, de förtjänar att bli lyssnade till.

Klar och skärande berättelse

Under pseudonym inledde Samia Benameur från Algeriet kritiken av islam genom bokskrivande. Nu har hon hunnit till sin femte bok, och kritiken fortgår.